På resa genom livet... Fångade ögonblick och mer eller mindre genomtänkta tankar.

Ljuset på min väg

2011-01-14T12:57:00.002+01:00

Han besegrar varje motstånd.
Han har livet i sin hand,
och när stormens vindar viner,
tar han tvivlaren i land

Och där han går,
faller en skugga lätt,
finner han alltid rätt
för varje steg

Genom nattens djupa mörker
är han ljuset på min väg

Äntligen i hamn.

2011-01-03T15:40:00.004+01:00

Från min plats vid datorn har jag utsikt över ett till synes gräddspritsat tak. Några kala björkar låter sina grenar hänga ner som ett tunt flor i förgrunden, himlen är isigt blågrå och det börjar sakta skymma. Jag sitter vid ett gediget ekbord, för tillfället ensam i ett stort hus och lyssnar på Winnerbäcks "Du får mig". Mina småfrusna fötter har försvunnit ner i ett par svarta morgontofflor i storlek 45, jag begrundar livet i största allmänhet och tänker tillbaka på året som gått...

Så mycket har hänt. Livet har tagit en ny vändning. Och jag är äntligen i hamn!

Kärlek. Samhörighet.

Att älska! På riktigt.

Hur beskriver man den känslan med ord? Jag har försökt så många gånger sedan den 11 juli 2010 men inga ord är tillräckliga. Inga ord beskriver känslan av total fullkomlighet. Av att ha hittat hem. Äntligen.

Gränslöst.

Bottenlöst.

Kravlöst.

Hämningslöst.

"Jag hade aldrig älskat förrän jag mötte dig."

Glad midsommar!

2009-06-19T12:49:00.004+02:00

Det är ömsom sol och ömsom regn idag... men det blir nog bra i alla fall!
Vi har både älsklingsbarnen, nallebjörnsvovven och lille hundkillen här hos oss och snart drar vi ner till ängen för traditionsenlig picknick! Blir vi blöta så blir vi blöta, liksom.

Ikväll blir det sill och nubbe, precis som det ska vara! Och mina föräldrar tittar hit.
Det blir en bra dag.

Fläsket kunde gunga i takt med musiken!

2009-06-16T19:08:00.006+02:00

Jodå. Eller nästan i alla fall. En kort stund efter att mina fötter landade på marken så la sig också hängmagen och hängröven tillrätta. Varje gång jag hoppade. Det såg extra kul ut när vi skulle hoppa "hoppsa-steg" runt i ring...

Jag var på Friskis & Svettis sommarutejympa på ängen igår kväll. Och nu ska jag försöka vara riktigt sträng mot mig själv och ta mig dit varenda måndag och onsdag! För jag känner ju så tydligt att den där hängmagen och hängröven inte är jag...

Utöver det ovan nämnda kunde jag under medelpasset också notera att jag:

1. totalt saknar magmuskler

2. nästan totalt saknar armmuskler

3. inte längre har en muskulös och sexig rygg (vilket sambon har påpekat så många gånger genom åren... fast det var i ärlighetens namn ett bra tag sedan nu...)

Men jag noterade även att jag:

4. har ett hyfsat bra flås! Det är bra!

Idag gör jag följande noteringar:

1. jag har visst magmuskler...

2. jag har absolut armmuskler också... på flera ställen i armarna...

3. jag är hyfsat säker på att min rygg inte ser muskulös och sexig ut, inte riktigt ännu i alla fall...

(hade kunnat vara min mage det där, men det är det ju inte eftersom jag har legat på latsidan ett tag... ett bra tag... Mel B i "Spice Girls" - minns ni henne..? Hon verkar inte ligga på latsidan i alla fall...)

"Sjung om studentens lyckliga da´r"...

2009-06-13T18:40:00.014+02:00

... eller är det "sjungom studentens lyckliga da´r", som ett enda ord liksom??

Jag har för mig att det faktiskt är det sistnämnda som är det rätta, men är inte helt säker. Jag tog ju aldrig studenten på riktigt, sådär som är brukligt, "i ungdomens vår", så jag har aldrig studerat studentvisan så noga.

Nä, ingen studentexamen för min del alltså. Jag hade så mycket annat för mig i slutet av tonåren och hoppade av den humanistiska linjen efter två strävsamma och ohyggligt skoltrötta gymnasieår. Hade jag fått välja helt fritt så hade det inte blivit mer än ett och ett halvt år där på gymnasieskolan, men de besvikna föräldrarna protesterade vilt mot det alternativet och krävde att jag åtminstone skulle avsluta två år av tre. Så, ja... det fick ju bli så och jag slutade 2:an med väldigt många otillåtna frånvarotimmar och minst sagt urkassa betyg.

Men det löste sig ändå för mig. Det brukar göra det.
Kort efter skolavslutet fick jag jobb som "tvättflicka" på en damfrisering och jag var överlycklig! Regelbunden inkomst, åtminstone över sommaren, var mycket välkommet i min tillvaro med tanke på att jag redan hade flyttat hemifrån. Så jag tvättade hår och handdukar dagarna i ända, rengjorde permanentspolar och blandade färgvätskor, svarade i telefon och kokade kaffe... Mot slutet av sommaren kunde jag till och med rulla upp hår på spolar och hade förtroende att färga både fransar och bryn! Hade det inte varit för ett envist och ilsket handeksem så hade jag kunnat få hela utbildningen på riktigt, av den gamla damen som ägde salongen - hon tyckte att jag var som gjord för yrket, och för egen del hade det varit en dröm som gått i uppfyllelse! Men det blev som sagt inte så. För mig väntade något annat; ett möte med en liten sviken grabb som i allra högsta grad har bidragit till att jag är där jag är idag.

Efter många, långa och ganska krokiga vägar läste jag in min gymnasiekompetens på KomVux. Jag ramlade över en informationsbroschyr om socionomutbildningen vid Lunds Universitet och förstod att det var socionom jag skulle bli...

Igår tog syster ysters båda pojkar studenten! De var så fina och så lyckliga och det blev en fantastisk dag trots ihärdigt regnande, från morgon till kväll. Nu har de avslutat ännu ett kapitel i sina unga liv, och ska påbörja ett annat. De ska pröva sina vingar och vandra vidare på egen hand och jag hoppas att allting ska gå bra...

Jag är en oerhört stolt moster som önskar mina systersöner allt gott som världen har att erbjuda! Jag hoppas av hela mitt jag att den ljusnande framtid är deras... att de vågar lyssna inåt och lita på sig själva, att de har kraft och mod att förverkliga sina drömmar och att de fortsätter vara de fina människor som de redan är! Jag älskar dem.

Hur man vill ha sitt liv

är inte lätt att veta,

men ännu finns det tid

att prova och att leta!

Så många möjligheter

att säga "ja" och "nej"

men minns att alltid lyssna

till rösten inom dig...

Försök att ta tillvara

allt gott som livet ger,

se det stora i det lilla

så kan guldkornen bli fler!

Och när du möter mörker

och livets tvära kast

- känn då hur livet rör sig

och ljuset får kontrast

Känn att du får styrka

av det som gör dig svag

det finns något att lära

av allt som sker, var dag...

- - -

(dikt av Siv Andersson)

Skolavslutningar och sommarlooov!

2009-06-11T21:26:00.004+02:00

Fina, fina älsklingsbarnen har tagit sig igenom ännu ett skolår - och det med bravur! De har varit (och är alltid!) så himla duktiga, har verkligen kämpat på och gjort sitt allra bästa! Jag är så stolt över dem, har alltid varit och kommer alltid att vara; ganska mycket för deras fina prestationer, både i det stora och det lilla, men mest av allt för vilka de är!

Tänk att de kom just till mig! Att just jag fick den stora äran att följa dem en bit på vägen! Det är en gåva som jag tar tillvara och känner tacksamhet för varenda dag. Även när det gnisslar... (för det gör det ju... Ibland blir det mörkt, som kontrast till allt det ljusa, men så måste det vara - det tillhör livet det också.)

Med 230 fantastiska poäng i avgångsbetyget, och mascaran rinnande längs kinderna, lämnade älsklingstjejen idag grundskolan och årskurs 9. Skolan där hon har fått vara sig själv, där hon fått medhåll och mothugg och tränat både självständighet och samarbete. Tre långa, korta skolår (hängde ni med där i tankesnurren?) där hon har förvandlats från söt liten flicka till ung och mycket vacker kvinna...

Älsklingskillen avslutade sitt femte skolår, det näst sista på vår lilla trygga byskola. Nu börjar fötterna bli större och de långa benen såg längre ut än någonsin idag, i de nya vita jeansen...

Men inga tårar hos älsklingskillen inte - nej, han kommer ju tillbaka till hösten för tusan och just nu hägrar bara ett lååångt och efterlängtat sommarlov!

Efter sommarlovet blir älsklingskillen stor 6:a... han ska börja läsa spanska, och för detta ändamål vara den enda från lilla byskolan som ska åka till storskolan... Men det kommer att gå bra, jag är övertygad, för om man bara tillåter sig så kan man faktiskt växa i sådant som för stunden gör en svag...

För älsklingstjejen väntar gymnasieskolans samhällsprogram med journalistinrikting, och funderar hon i samma banor som hon gör nu, om tre år, så ska hon bli journalist eller radiopratare! Nej, det saknas varken drömmar, planer eller mål - visst är det härligt?!

Tillbaks till ruta 1

2009-06-07T15:04:00.006+02:00

Lille hundkillen har åkt hem, till sitt sunkiga hellhole till hem... där ingen enda var särskilt intresserad av hur det fungerat och hur lillkillen haft det. Men jo, hundmaten för trassliga magar togs emot. Förhoppningsvis kommer den till användning också, men det är alls inget som är säkert. Innehållsförteckningen skulle först granskas, fast lite senare enligt frun i huset, för de hade tydligen haft sådan mat förr men den hade visst inte varit alls bra för lille hundmagen... Jag fattade inte mycket av det resonemanget, men konstaterade att rätt sorts mat och rejält med motion har gjort underverk för både lillkillens mage och kondis under helgen.

Ingen hundsvans viftade när vovven hoppade ur bilen, inga glädjeskutt och härliga krumbukter mötte hans ägare. Nej, vovven traskade förbi dem allihop och rullade ihop sig bakom en säng.

Här hemma smider vi planer, låter fantasin flöda fritt och ger utlopp för ilskan och vanmakten... Mer eller mindre realistiska planer tar form, kortsiktiga och långsiktiga, för man vill ju göra något!

Konstaterandet är så enkelt: sådär kan man inte få ha det.

"Människans bäste vän"... eller?

2009-06-06T22:21:00.011+02:00

Kan en hund klara sig ensam hemma "ett par dygn"?

För egen del svarar jag tveklöst nej på den frågan, men jag vet tre personer som faktiskt svarar ja. Tre personer som inbillar sig att en hund kan låta bli att kissa och bajsa under några dygn... som tror att hundar själva kan plocka fram mat åt sig och fylla på friskt vatten i vattenskålen. Tre personer som glada i hågen satte sig i bilen i torsdags, för en tripp upp till Hufvudstaden, medan frågan om hundomhändertagandet fortfarande var olöst... Sanslöst. Ja - sanlöst, fruktansvärt och totalt känslokallt!

Den lille vovven fick en tillfällig fristad här hos oss - med riktig hundmat, friskt vatten, många och lagom långa promenader, både mänskligt och hundligt sällskap, sköna sovstunder och massor av kärlek och uppmärksamhet!

Vovvens päls badades ren och kammades ur, de långhåriga små tassarna blev trimmade och tovorna bakom öronen klipptes bort. Och nu mår han bra! Går runt som han vill i både hus och trädgård och hjälper nallebjörnsvovven att vakta tomten...

Synd att han ska åka hem igen i morgon. Med sig får han en stor säck mat för den "trassliga" magen, och en önskan om att han snart är tillbaka!

Fredagen den 5 juni

2009-06-05T11:53:00.004+02:00

Kuratorskollegorna har gett sig iväg på "social trivseldag" idag. Cykeltur och picknick på ön Ven blev på grund av vädret en tågresa till Helsingborg istället, för att göra... ja, jag vet inte faktiskt. Besöka en konstutställning kanske, eller promenera i en slottspark... måhända något mera fartfyllt än så? Nej, jag vet som sagt inte, för jag är inte där.

För egen del vaknde jag med beslutet att stanna hemma. "Trist och tråkigt", sa fina kollegan A när jag ringde och avbröt henne mitt i morgonbestyren, men för mig känns det helt okej. Det kommer att komma fler dagar, det kommer att bli fler tillfällen.

En körig mage har nu fått både vila, mat och motion. Jag är nöjd med mitt beslut, allting känns bättre och ikväll stundar examenskalas!

För Ego är nu tre års studier till ända. Tre år av kunskapsinhämtning, förväntan, oro och våndor, glädje och inspiration, relationsbyggande med nya och kanske livslånga vänner, viktiga insikter och spännande personlig utveckling... Det är en milstolpe! Ett självförverkligande. En seger. Oavsett vad som väntar runt kröken.

Jag gratulerar henne stort naturligtvis, och tänker tillbaka till min egen stora dag för hela fem år sedan... (!)

Dagens visdomsord

2009-05-29T19:21:00.003+02:00

"Tankar blir ting. När jag är medveten om att jag styr min framtid genom de tankar jag tänker idag, väljer jag mina tankar med omsorg."Orden - valda med tanke och omsorg av en speciell och betydelsefull person - fick jag idag, som en vacker gåva tillsammans med en Gerbera 'Sunway'. Tack G!

Nu står den vackra blomman i vatten. Jag kommer att kunna njuta av den i flera dagar, för det är en sådan som håller länge.
Orden bär jag med mig ännu längre, för de är jag.

Torsdagstankar

2009-05-28T21:17:00.004+02:00

Den blifvande kungligheten Danne Westling har fått en ny njure. Av sin givmilda och kärleksfulla far av folket - pappan Olle. Och det var ju fint och bra på alla sätt, tänkte jag när jag skummade igenom notisen i dagens morgontidning.

När jag flera timmar senare åkte hem från jobbet meddelade radions nyheter att antalet anmälningar till donationsregistret hade ökat markant under dagen. Framåt lunchtid var anmälningarna ungefär åtta gånger så många som de normalt brukar vara på en dag... ja, om jag nu minns rätt och har siffrorna någorlunda klart för mig. Man gissade att det hade med Danne Westlings njurtransplantation att göra och pratade om Westlingeffekten.

Är det inte lite märkligt?

Har det inte varit brist på villiga donatorer och donerade organ väldigt länge? Alla möjliga sorters organ, förmodar jag, fast organ till alla oss vanliga dödliga människor då alltså... ja, som låginkomsttagaren fru Pettersson, bilmekanikern herr Lindgren och tandlösa Pedda på A-lagsbänken till exempel...

Så - vad är det som gör att en hel hög människor börjar tänka i andra banor just nu, nu när en blifvande kunglighet plötsligt visar sig behöva hjälpen?

Vad är skillnaden liksom? Mellan folk och folk, så att säga..?

Det gjorde jag långt före Westlingeffekten.

Nystart.

2009-05-27T21:31:00.005+02:00

Jag är tillbaka. Efter något som känns som en mindre evighet. Efter en tappad sug och ett urladdat batteri...

Batteriet är i ärlighetens namn ganska urladdat fortfarande men jag har letat fram den rostiga, gamla nyckeln under krukan bredvid källartrappan i alla fall... och tagit mig in i den så välbekanta skrivarlyan igen. Jag har dragit undan den lilla gardinen som för en tid har stängt vårsolens starka strålar ute, och haspat upp fönstret - i hopp om att lyckas byta ut doften av instängdhet mot lite frisk och fräsch luft.

Kaffehurran står och puttrar... och det känns ganska bra. Hemtrevligt. Vant. Så jag drar väl ut en av pinnstolarna som står där vid det gamla, nötta slagbordet. Plockar fram skrivarattiraljerna, vässar pennan och sätter mig...

... men, det får nog bli en kaffeslurk ute i syrénbersån först. Innan jag sätter igång. Innan jag går tillbaka in igen.

Vi ses!

Vårruset! (bildbevis)

2009-05-08T18:59:00.003+02:00

Jojomen - visst sprang jag Vårruset i tisdags. I kassa skor och med rätt dålig kondis kämpade jag mig igenom de fem kilometrarna på ren vilja!

Tiden? En halvtimme.

Jag upprepar: en halvtimme.

Jag är stolt som en kyrktupp (höna?)!

Bränna fett

2009-05-01T22:23:00.007+02:00

Jag har bestämt mig.

Because I´m worth it.

Så idag har jag sprungit (läs: lufsat...).

Bränt fett alltså. Och jobbat på flåset.

Jag "sprang" i förrgår också. Och tänker springa på söndag.

På tisdag är det Vårruset! Där ska jag vara med!

(jag kommer då att önska att jag hade sprungit lite mer innan...)

Årets första dopp!

2009-04-30T20:07:00.005+02:00

Havet... Havet! Jag fullkomligen älskar det!

Jo, visst var det lite kallt att hoppa i ... men ack så skööönt att kliva upp sedan, att stå kvar där på badbryggan och blicka mot horisonten en stund. Då är det varmt och skönt inuti kroppen, fast att det är en aning kallt utanpå... Salta havsvattendroppar drippdroppar från håret, värms upp något av solens strålar och fortsätter sedan sin väg ner mot fötterna. Och jag njuter!

Det är alltid en balansgång...

2009-04-25T16:25:00.005+02:00

... det där med hur mycket och vad man kan skriva här på bloggen. Vad man vill lämna ut, och inte.
Jag gillar att skriva, behöver skriva och använder gärna både penna och tangentbord för att få ur mig sådant som upptar mina tankar och väcker allehanda känslor. Så har det nog varit så länge jag har kunnat skriva, tror jag. De unga årens fantasifulla "händelseböcker" (vilka kunde bli nästan hur långa som helst) ersattes av noveller och dagboksskrivande, och så småningom någonting som var tänkt att bli en bok... Sedan fortsatte dagboksskrivandet, genom alla tonåren och ända fram tills att jag blev mamma för första gången, fast i större eller mindre omfattning beroende på humör och livssituation. Dikter skrev jag också, och små kärnfulla "citat" som jag placerade lite här och var på väggarna i mitt tonårsrum.

Och brevvänner hade jag! Inte bara en eller två utan en hel massa - både inom och utanför Sveriges gränser - tjejer och killar, gamla och unga! Min äldsta brevvän hade passerat pensionsstrecket. Hon skrev och berättade om sina rofyllda dagar i lägenheten och om intresset för barn, barnbarn, bakning och pelargoner. Själv hade jag nyss fyllt tolv år men det spelade ingen roll, varken för henne eller mig.
Jag gillade att skriva helt enkelt, att få formulera och omformulera mig och få dela med mig av mig och mitt, och jag gillade att ta del av olika människors liv och leverne. Det är väl inte för inte som jag till slut valde att utbilda mig till socionom, antar jag... "Ja, jag tänkte det!" sa min gamla mellanstadielärare, den kända matteboksförfattarinnan och min absoluta favorit, när pappa berättade för henne om mitt yrkesval för några år sedan.

Och nu är jag här! På nätet. Med en egen blogg. Jag skriver kort och långt om viktigt och oviktigt, för mig själv och för andra om tankar och känslor, jag fångar ögonblick och delar med mig av livslånga minnen... och det blir kryptiskt och glasklart - ibland både och, och ibland det ena eller det andra. För det är en ständig balansgång, det där med hur mycket och vad man kan skriva här på bloggen. Vad man vill lämna ut, och inte. Kring sådant som händer hela tiden och kring sådant som har hänt.

---

Idag blev det kryptiskt - jag vet. Men så får det vara. För just idag skriver jag mest för min egen skull.

En bra dag!

2009-04-15T21:24:00.004+02:00

Älsklingstjejen har preliminärt kommit in på sitt förstahandsval på gymnasiet! Nu håller vi tummarna stenhårt, för att ingenting ska förändras på den fronten...
Jag har fått löneökning! En bra ökning tycker jag, jag är nöjd och det känns fiiint!
Jag tror att Nästanbarnet är på väg ut ur trasselsnåren... eller, det känns i alla fall ganska bra för tillfället och jag hoppas... hoppas... håller tummarna... men vågar inte andas ut ännu... En dag i taget, ni vet.
Jag har pratat med syster yster! Det är alltid bra! Vi kan prata halva meningar med varandra och ändå förstå... eller fylla i varandras meningar, för att vi vet liksom.
Underbara vännen A.P. och jag har bokat in en lunchdejt på fredag! Äntligen! Det är eeevigheter sedan vi träffades...
Jag har tipsat lika underbara vännen L om ett ledigt vikariat att söka - ett vikariat i min arbetsgrupp! L blev eld och lågor, tänkte söka genast, och jag håller tummarna för henne också förstås! Hon är som klippt och skuren för tjänsten.
Det har varit soligt, varmt och fint väder idag också! Jättebra, för jag mår så bra när solen skiner! Nallebjörnsvovven och jag har promenerat på stranden, och vovven fick bada tassarna i vattenbrynet.
Båda mina älsklingsbarn har mått bra och varit glada idag! Och de har valt att spendera en del av sin tid med mig! Det gör mig så glad, att de vill vara med mig mellan varven och att de väljer att involvera mig i så mycket av det de gör och funderar på. Jätteglad. Stolt. Jag älskar dem. De är viktigare än allting annat. Allt.

Kan det bli bättre?

Avslutar ledigheten... och tänker tillbaka...

2009-04-13T16:42:00.005+02:00

Ingenting varar för evigt, inte ens påskhelger. Fast det är ju tur det egentligen, för om påsken hade varat för evigt så hade man ju blivit fasligt trött på den. Och det hade till exempel aldrig blivit midsommar, och det vill man ju att det ska bli.

En skön ledighet har det varit i alla fall, med mycket mat och lagom många snapsar i trevligt sällskap!
På långfredagen blev det traditionsenlig påskbuffé - ägg och sill, paté och lax, anjovispaj och annan paj, rädisor och kex och ostar och hembakat bröd, köttbullar och prinskorvar, räkor och heta kräftstjärtar i aioli... och öl och påskmust och snaps! Gott! Alltihop. Det blev en mysig kväll tillsammans med familjen och extrabarnet, som sovit över och gärna stannade en dag till. Ingen lidelsefull långfredag hos oss alltså.

Så blev det påskafton, en solig och varm dag som för älsklingsbarnens och nallebjörnsvovvens del inleddes med påskäggsjakt i trädgården. Precis som det brukar vara på påskafton! Det är mysigt att se dem springa runt i pyjamas och nattlinne och leta bakom träd och buskar, i grillen, i postlådan och sedan bakom träd och buskar igen... Sambon och jag springer i skytteltrafik mellan fönsterna och ytterdörren, följer deras letande och fnissar lite. Till slut sänker sig dock lugnet, när tre färgglada och välfyllda påskägg har hittats och öppnats och munnarna har fått fullt upp med att tugga i sig av allt det goda...
På påskaftonskvällen åkte vi till Ego med familj, för knytkalas tillsammans med delar av släkten. Efter förrätten, som bestod av ägg och sill och räkor och lax och bröd och öl och snaps... serverades lammstek med fantastiskt god potatisgratäng, vårfräsch sallad och svartvinbärsgelé. Till det; rött vin i glasen. Vi åt så att magarna stod rakt ut, men hade tack och lov lite plats över för desserten också; tobleronefondue med färsk frukt, marshmallows och vaniljrån! Gott som tusan! Ja, det blev en trevlig kväll med med många go´a skratt. Och påskharen kom minsann och värpte igen - fler färgglada, välfyllda ägg till barnen alltså!

Så blev det påskdagen - och mammas 61-års dag! Hipp, hipp hurraaaa!!!

Jubilaren bjöd på god mat förstås; förrättsmacka med ägg och krabbstuvning, sedan mammas egen "lax-i-ugn" med saffransås, grönsallad och potatis. Vitt vin i glasen. Avslutningsvis serverades en dessertbuffé bestående av glass, fruktsallad, godis, kakor och tårta... Behöver jag ens nämna att magarna blev rejält mätta även denna dag..?

Vi fick ännu en trevlig kväll, med mycket prat och skratt och nostalgiskt bläddrande i fotoalbumen. Och tänka sig - påskharen kom minsann och värpte ännu fler färgglada godisägg till barnen!

...

Det kom inga påskkärringar till oss på skärtorsdagen. Det är lite konstigt tycker jag. Nuförtiden ser man nästan inga små påskkärringar alls ute i byn, de verkar bli färre och färre för varje år som går.
När jag själv var barn hann det knappt bli skärtorsdag ens, innan alla gatans ungar hade klätt ut sig och knatade fram och tillbaka genom byn med små korgar och kaffepannor... man ville vara först ut, för då var chansen stor att det kunde bli mycket godis (och kanske en och annan småpeng) i korgen. Hade man riktig tur så kunde det bli annat eftertraktat också.

Jag minns särskilt ett år, jag kan väl ha varit 5-6 år gammal kanske. I vanlig ordning gick jag och syster yster påskkärring tillsammans med vår gemensamma bästis Ninni. Vi hade varit ute i god tid och fått massor av fint i våra små korgar och snart var det dags att ta sig hem. Det var jag glad för, för vid det laget var jag så förbaskat kissnödig att jag knappt visste var jag skulle bli av... Vi skulle bara gå till ett hus till, bestämde vi. Och i det här fallet var "vi" detsamma som syster yster och Ninni. Jag bad (nästan på mina bara knän) att vi skulle ta en liten, liten paus först - innan vi knackade på i det där sista huset - bara så att jag kunde springa hem och kissa först, men se det tyckte "vi" var onödigt. Väldigt onödigt. "Spring du hem om du är kissig", sa syster yster med lite halvtuff stil, "vi kan gå själva jag och Ninni". Ja, det var ju ett alternativ förstås men absolut inget som jag kunde gå med på! För tänk om jag missade någonting!

Så jag fortsatte knipa igen så gott jag kunde och vi hann väl nästan fram till det där sista huset när... ja, när det inte gick längre. Varmt, skönt kiss sipprade ner för mina stackars påskkärringsben. Sedan blev det kallt, obehagligt, pinsamt, ledsamt... och jag hade naturligtvis inget annat val än att springa hem. Detta medan syster yster och Ninni såklart fortsatte på egen hand. "Skynda dig hem och byta kläder!" ropade syster yster efter mig, "så kan du komma ut igen sen ju!" Och jag sprang hemåt i mina blöta kalasbyxor (de där grovstickade strumpbyxorna ni vet, som man hade som barn på 70-talet). Naturligtvis hann jag inte få av mig mina kissiga påskkärringskläder, bli avduschad av min ömma moder samt byta om till nya, torra påskkärringskläder - innan syster yster och Ninni hade hunnit beta av det där sista huset, den skumma tant Ellentins hus. I just det där huset, just det där året fick man tydligen det bästa av allt - en färgglad liten kanariefågel, till vis del gjord av riktiga fjädrar och i naturlig storlek! Medan syster yster och Ninni stolt visade upp sina små fåglar steg tårarna i mina avundsjuka påskkärringsögon... ååååhhhh, jädrans pisselände - jag ville också ha en sådan! Syster yster var ganska snabb med att meddela att det tyvärr inte kunde gå att ordna, eftersom den skumma tant Ellentin hade sagt att just dessa två fåglar var hennes enda. Hon sa det med en viss triumf i rösten, det gjorde hon, men när hon såg in i lilla lillsyrrans ögon - som för tillfället höll på att svämma över - så mjuknade hon. "Men du, vi kan ha min tillsammans".

Ja, jo, det är minsann hon och jag. I vått och torrt och när det väl gäller.

Inför ledigheten...

2009-04-08T21:20:00.004+02:00

Oj vad det har fixats och donats idag!

På jobbet har jag och min kollega Skolsköterskan städat så det stått härliga till (mycket välbehövligt, kan jag säga... På skolan där vi jobbar har ordet "rent" tyvärr inte riktigt samma innebörd för städpersonalen som det har för oss båda...)! Det har dammsugits och dammtorkats överallt där vi har kunnat nå och komma åt, det har vädrats ordentligt genom hela vår "hälsovårdskorridor", dörrar och dörrhandtag har torkats rena, våra krukväxter har vattnats och setts över, kuddar och stoppade stolsdynor har vi bankat skiten ur och filtarna har skakats obarmhärtigt. Så skönt det var när vi var klara! Och så väldigt gott det doftade! Det gör det aldrig när städpersonalen har städat. Det är konstigt, tycker jag.

Efter jobbet drog jag ett djupt andetag och gav mig av till ICA Maxi, för att trängas med alla andra runt diverse påskmatvaror, påskägg, fjädrar och lösgodis. Japp, det var en pärs, det var det, men nu har mat- och godisinköpen klarats av! (Nu kvarstår bara två oavklarade punkter: 1. födelsedagspresent till mamma, som fyller 61 år på påskdagen, ska tänkas ut och inhandlas och 2. dessert till påskaftons knytkalas hos Ego ska tänkas ut och fixas till... hmmm... jag tänker så det knakar...).

Vår stora och vackra godishöna, köpt på Indiska för många år sedan, är nu fylld till brädden med hääärligt lösgodis... Om det inte kommer alltför många påskkärringar under morgondagen så finns det massor för mig att äta under de kommande dagarna! Jag velar fram och tillbaka i mina funderingar ifall detta är bra eller dåligt och har hittills kommit fram till att om det är dåligt så tänker jag blunda för det.

Påskblommor har jag också köpt - gula tulpaner, påskliljor och vackert blåbärsris!

Det kan bli en riktigt fin påskhelg faktiskt. Lösgodis i mängder och massa god påskmat... en och annan snaps till sillen och trevligt sällskap till det... och så solen - solen! SMHI har lovat hur fint och varmt väder som helst hela helgen! Det bådar gott, kära vänner.

Och skulle meterologerna nu råka på att ha fel (mot all förmodan va?), så kan jag ju alltid ta mig in, inomhus, och inta ryggläge i nya soffan - för se den har minsann flyttat in idag!

Nummer två has now left the building.

2009-04-05T21:28:00.002+02:00

"Ska du inte skriva att den andra soffan också är såld?" undrade älsklingskillen.

Jo, såklart att jag ska.

Såld och avhämtad i fredags!

Nu väntar vi otåligt på leverans av nya soffan. Vardagsrummet ekar och nallebjörnsvovven vet inte var hon ska sova om nätterna... stackarn.

Här går det undan i svängarna...

2009-04-04T15:30:00.005+02:00

... och nu är det helt plötsligt sommar! Bara sådär. Och vi njuuuter!

"Kan vi inte grilla grillspett ikväll?" undrade älsklingstjejen, som just tagit årets första dopp i havet! (hon brukar vara först i plurret... vi andra väntar helst tills gradantalet är tvåsiffrigt åtminstone...)

Just nu hoppar tre shorts-och-linne-klädda barn studsmatta i trädgården, sambon promenerar med nallebjörnsvovven i bara t-shirt och jag själv har just lättat från solsängen på trädäcket.

Nu ska jag tvätta bilen, som dagen till ära har fått på sig sommardäcken, och snart är det dags att tända grillen!

Nu hör jag Glassbilen också, och... här kommer sommareeen...

Underbara vår!

2009-04-02T18:34:00.004+02:00

15 grader varmt ute, strålande sol och alldeles vindstilla var det när jag kom hem från jobbet idag... På min eftermiddagspromenad med nallebjörnsvovven såg jag en humla och en nässelfjäril, och två små flickor som letade grodyngel i bäcken på heden!

Kära läsare, jag ger er dagens theme song!

En såld!

2009-03-30T20:52:00.005+02:00

Endast två dagar efter att annonsen hamnade på Blocket anlände köparen. Det var snabba ryck, det må jag säga! Fantastiskt.

Nu är vi plötsligt 1000:- rikare, och nya soffan blev alltså plötsligt 1000:- billigare... Verkligen fantastiskt!

P.S.

Den andra Klippan-soffan finns fortfarande kvar... intresserad, någon?

Vi är i alla fall mycket intresserade av att inkassera 1000:- till.

(observera att två soffklädslar ingår i köpet!)

Utedag

2009-03-29T17:33:00.003+02:00

Hela härliga, soliga dagen har jag varit ute!
Rabatter har räfsats, torra löv har plockats bort och hela trädgården känns "ren" och fräsch. Lite påskpyntad blev den också, trädgården...

De gamla gummistövlarna blev ett fint konstverk!

Sommartider hej hej, sommartider!

2009-03-29T11:36:00.002+02:00

Det är nu man börjar vakna till liv... äntligen!

Dagens shopping!

2009-03-28T23:26:00.005+01:00

En "vilfåtölj" köpte vi också. Och tre par skor. Och lite vårblommor till utekrukorna. Bara sådär, liksom!

Allting blir så mycket enklare när det börjar våras. Det gillar jag.

(Jag har kladdat över "prislappen", därav soffans lite ljusare nyans nertill. Men det var ett väldigt fördelaktigt pris, det var det, så mycket kan jag ju avslöja! Och nu ligger våra två Klippan-soffor ute på Blocket... intresserad?)

Hur mycket får plats i en Mini Cooper?

2009-03-28T15:37:00.009+01:00

Jag åkte till IKEA och ICA Maxi i går, utan att åka hem och lasta av emellan, så här har ni svaret:

en röd/orange matta till TV-rummet, typ 150x200 cm

två ganska stora ljuslyktor, en till verandan och en att ha vid grinden

en ganska stor "palm", plus ytterkruka, till vardagsrummet

två kuddfodral 50x50 cm, till soffkuddar i vardagsrummet

tre glasljusstakar till vardagsrumsbordet

en prydnadsflaska i ljusgrönt glas, att ha i ett av fönsterna i vardagsrummet

tre förpackningar "wallies", antingen till köksväggen eller till vardagsrumsväggen

en himla massa blockljus i alla möjliga färger

en förpackning smala ljus, gröna

en förpackning smala ljus, svarta

fyra nya krukväxter till vardagsrumsfönsterna

sex liter mjölk

tre liter juice

ett kilo kyckling

massa grönsaker

massa konserver

ett paket kaffe

lösgodis för hundra spänn

en flaska sköljmedel

ett paket nudlar

en påse färdig woksås

1,5 liter Sprite-läsk

1,5 liter Cola-läsk

en påse hundmat, ganska stor förpackning

två påsar hundgodis, ganska stora påsar

en flaska shampo

en flaska balsam

en flaska duschcrème

en tub ansiktscrème

... japp - jag tror att jag fick med allt där! Inte så illa pinkat (=gammalt talesätt) faktiskt, om jag får säga det själv.

Och jag fick plats själv också.

På bättringsvägen...

2009-03-25T16:43:00.004+01:00

Sömn är bästa medicinen! Sömn och te och honung och vitlök! I alla fall när det handlar om dunderförkylning.

Nu är jag på bättringsvägen. Jag har hostat och snorat i nästan alla regnbågens färger (men det var kanske fler detaljer än ni behövde?) i några dagar och nu känner jag mig piggare.

Fast det är viktigt att ta det säkra före det osäkra! Som E på jobbet sa när jag ringde dit i morse; "man måste visa hänsyn till andra, och stanna hemma tills man är helt frisk".

Det var väldigt klokt sagt, tycker jag. Så jag stannar minsann hemma i morgon också. Känner inte att jag har något behov av att visa mig "duktig" på något sätt och har heller inga jobbiga kollegor som jag känner att jag vill smitta ner.

Det är bra.

Rapport från en sjukling

2009-03-23T14:43:00.007+01:00

Visst - the games began och fönsterna blev putsade igår. Trädgården lämnades dock ostädad och får så förbli en vecka till eller så. Och det var väl ett klokt beslut, för jag ska villigt erkänna att jag kände mig ganska hängig igår, när jag väl kom igång och började röra på mig ...

Istället för trädgårdsröj följde jag med älsklingstjejen och Nallebjörnsvovven på agilityträning (uppstart igår! och om två veckor ska de tävla!!) - stod tappert ute i kyla och regn och berömde det duktiga ekipaget! Nallebjörnsvovven har verkligen fattat galoppen nu och älsklingstjejen är som gjord för detta! De ser ut att ha väldigt kul båda två, och det är ju det som är meningen.

Men... ja... resultatet av det där hade jag egentligen kunnat räkna ut på förhand. Javisst, jag blev ju ännu krassligare. Naturligtvis.

Idag är jag hemma från jobbet, med hosta och ont i bröstkorgen. Och en obeskrivlig trötthet. Jobbigt förstås.

Och samtidigt inte...

Jag fluffar upp kuddarna, lutar mig tillbaka och sträcker mig efter tekoppen. Jag är sjuk.

Resultatet, eller "hur blev det sedan?"

2009-03-22T10:49:00.003+01:00

Jodå. Ganska förkyld är jag och rättså rejält ont i halsen har jag. Men inte särskilt hes, vilket annars brukar vara steg 1 och den vanliga starten på mina dunderförkylningar.

Slutsats: förmodligen ingen dunderförkylning på G, alltså.

Jag har nu gjort ett tappert försök att kurera mig - grönt te med citron, och till det två rostade mackor med "Malins dunderhonung" från Storlien. Jag tror att det kommer att göra susen. En stund åtminstone.

Så... vårstädning av trädgården och fönsterputsning idag då?

Ja, jag säger kör!

Nya tider stundar. Tror jag.

2009-03-21T22:23:00.006+01:00

Jag känner igen den "raspiga" känslan i halsen... i svalget liksom. Kommer på mig själv med att hosta gång på gång, fast att det inte gör någon som helst skillnad. Fast att den raspiga känslan inte försvinner. Inte ens lite grann.

I morgon bitti kommer jag att vara antingen 1. jäkligt hes, eller 2. bara jäkligt förkyld med kraftig halsont.

Trist.

Och vi som hade tänkt vårstäda trädgården i morgon... Skulle ju klippa fruktträd och räfsa gräsmatta och rensa bort massa visset och torrt. Och putsa fönster!

Ja, om jag nu ska bli krasslig så kan det väl åtminstone hålla i sig en bit in på arbetsveckan! Fram till torsdag hade varit lagom, för sedan är jag ju ledig på fredag...

Jag ska sova på saken... God natt!

Gott nytt år!

2009-03-20T16:12:00.004+01:00

Vårdagjämning. Den varmare, förhoppningsvis soligare och definitivt mer behagliga delen av året tar officiellt sin början - idag!
Det känns bra. Jääävligt bra!

Äntligen, liksom.

Älskade barn!

2009-03-16T17:33:00.007+01:00

När jag blev mamma, till älsklingstjejen och till älsklingskillen, lovade jag dem båda två att jag skulle göra allt vad jag kunde för att skydda dem från farligheter. Jag lovade att finnas för dem - i medgångar och motgångar, i vått och torrt - lovade att stötta och peppa och aldrig någonsin svika. Åtminstone aldrig medvetet och avsiktligt.

De där löftena gäller förstås fortfarande. De är evighetslöften som jag tänker stå fast vid så länge jag lever och får finnas hos dem! För jag älskar mina älsklingsbarn - innerligt, gränslöst, villkorslöst, bottenlöst och hejdlöst!

Men... med förnuftet förstår jag ju att jag inte alltid kan finnas vid deras sida... kan inte skydda dem från allt som är farligt, obehagligt och riskfyllt - och bör förstås inte heller. För även älsklingsbarn måste få sina törnar, måste få sina kanter slipade, lära av sina misstag, prova sina vingar och testa både egna och andras gränser. Förstås. Det är också en kärleksfull handling, att låta dem forma sina egna jag! Att få försöka och misslyckas, sedan försöka igen och förhoppningsvis lyckas - på egen hand - det bidrar till en inre säkerhet, till "skinn på näsan" och en envishet som kan vara bra till mycket!

Älskade älsklingsbarn måste få egna erfarenheter naturligtvis, måste få packa sina "ryggsäckar" på egen hand, och få känna av livets ständiga berg-och-dalbana...

Fast ibland är det så svårt att stå bredvid. Vissa gånger är det ännu svårare.

Att se ett älskat barn må dåligt, att låta ett älskat älsklingsbarn nudda en känslomässig botten av oro, rädsla och obehag - det gör ont. Så ont att jag skulle kunna göra mig olycklig för resten av livet om jag bara lyssnade till vad känslorna säger...

Förnuftet säger naturligtvis något annat. Något mer. Och jag lyssnar.

Älsklingstjejen är mitt i händelsernas centrum. Mitt i någonting som hon kommer att minnas för resten av sitt liv. Jag finns vid hennes sida, följer med henne så långt det bara går, håller henne i handen så länge det känns bekvämt för henne, lyssnar, stöttar, peppar... för att jag vill. För att hon vill.

För att jag älskar henne så.

Vi har vår i luften! Var har ni er?

2009-03-15T21:17:00.004+01:00

Jag fnissar lite för mig själv åt inläggets rubrik (hi hi hi!!).

Någonstans i tonåren var det hysteriskt roligt att kläcka ur sig det där så fort någon i ens närmaste omgivning påpekade att våren var på ingång... men, ja... åren går och uppfattningen om vad som är hysteriskt roligt förändras uppenbarligen... Numera är det mest minnena av "tonårsflamset" som är kul - och inte så mycket de där båda (och, i ärlighetens namn, ganska tråkiga) fraserna.

Hur som helst - vi har vår i luften!!

Hela helgen har vi haft runt 10 plusgrader och jag har kunnat vara ute i bara fleecetröja! Grannen har tvättat familjens alla cyklar, pumpat däcken och provcyklat varenda en av dem... den andra grannen har putsat och räfsat och röjt i sin trädgård... sambon och ytterligare någon granne har tvättat bilar... älsklingsbarnen och ett av extrabarnen har byggt agilitybana på "vår" äng och låtit hundarna ha uppvisning för alla som gått förbi! Naturen har börjat vakna till liv... och vi har äntligen plockat bort ljusslingorna som har prytt delar av vår trädgård ända sedan juletid... (ja, dååå är det vååår!).

Ja, just det - och så har ju värmepannan pajat också förresten. Men inte ens det har kunnat få helgens vårglädje på fall! Nähäädå! Vi bara ringde till Nallebjörnsvovvens killes husse (hängde ni med där?!), som är IVT-panne-reparatör/installatör, och frågade om han hade lust att hjälpa oss på en söndag..? Så klart att han hade! Snabbt som blixten kom han hit på cykel, med verktygslådan under armen, och en halvtimme senare var pannan fixad och lagad! Härligt!

Såhär ser vinnaren ut!

2009-03-15T12:50:00.005+01:00

Jodå - i det långa loppet...

För visst har man det speciella och unika "det" som artist och människa, om man klarar av att stå helt ensam med ett mikrofonstativ på scen... sparsmakat och personligt "stylad", helt utan blinkande lampor och "maffig" koreografi... och bara förmedla rena och sanna känslor rakt igenom TV-rutan, ända fram till oss i TV-soffan!

Opera-Malena har onekligen en del att öva på...

Japp, jag har legat!

2009-03-12T20:21:00.004+01:00

Tesstamente, Anneli, Monika och alla ni andra som undrar:

svaret är JA - spikmattan var ett bra köp!

Första ligget genomfördes igår. Lite smärtsamt var det i början (inte helt ovanligt när det är första gången, väl?) men redan efter 5-10 minuter förbyttes smärtan till en härligt pirrande värmekänsla... för att lite senare övergå i en "ingenting-känsla", en total avslappning i hela kroppen.
Rygg och nacke fick en halvtimmes spikmattebehandling och sedan var det magens tur! 10 futtiga minuter på spikmattan gav ca en timme senare ett rejält "bubbel" i magen... Ja, ni får ursäkta den utförliga beskrivningen här - men är det rapport ni vill ha så är det rapport ni får! Bubbel i magen alltså... toalettbesök och ja, sedan total avslappning som sagt!

Andra ligget genomfördes idag. Jag riktigt längtade efter spikmattebehandling på väg hem från jobbet, vilket förmodligen låter en aning märkligt... Efter motionsrundan med Nallebjörnsvovven drog jag därför fram spikmattan i rödaste rappet (notera den smärtsamma formuleringen här) och placerade min längtande rygg på de drygt 6000 piggarna (jo, så många är det faktiskt!).
En kort stunds behaglig smärta (låter ganska märkligt det också, va?) övergick i skön värmekänsla, sedan djup avslappning... och jag somnade! På en spikmatta! Va?? Vaknade till efter en bra stund, vände mig om och lät magen känna på spikarna, och somnade om! Fantastiskt!

Under kvällen har jag känt av en viss frossa, vilket tydligen är en ganska vanlig reaktion i början av spikmatteanvändning. Frossa, hungerskänsla, trötthet och starka känslor av till exempel lycka eller ilska kan tydligen förekomma - som reaktioner på att mängder av energi är i rörelse, att spänningar och emotionella blockeringar börjar lösas upp.

Japp, det är spännande det här, hörrni!

Spännande och skönt och avslappnande!

Tänk att jag skulle höra mig själv säga det om en spikmatta...

Auummmm....

2009-03-08T14:35:00.004+01:00

Om man skulle göra något annat kanske..?

Byta bana... Prova nå´t nytt..?

Fakir kanske? Det verkar spännande...

Ja, vi får väl se vad som händer, men nu har jag i alla fall beställt en spikmatta!

Internationella Kvinnodagen

2009-03-08T13:42:00.004+01:00

Kvinnodag

Medvetenhet

Jämställdhet

Mod

Civilkurage

Att medvetet stå tillbaka,

stå stilla,

kanske rentav backa...

för någon annan

Det handlar om

så väldigt mycket mer

än att kanske serveras kaffe

på den internationella dagen

eller "att få som man vill"

kanske slippa tömma diskmaskinen...

Det handlar om

en genuin vilja

att vilja se

och våga ta till sig

En genuin vilja

att försöka förstå

och våga förändra

Förändring för sig själv,

för andra,

för många,

för ett helt samhälle

Det handlar om

att våga

gå en annan framtid till mötes

Om att vilja

lämna plats

och våga tappa fördelar...

YES!

2009-03-07T21:40:00.003+01:00

Hon kom vidare!

Jo, jag hejar verkligen på henne - på riktigt!(hon verkar kul och cool och sann på alla vis, och kolla in roligaste tatueringen

på hennes underarm - "Herr Springerman", jättekul ju!)

Schhh!! Det har börjat...

2009-03-07T20:07:00.003+01:00

... och ikväll är hon ju ganska kul!

Hittills åtminstone.

Helg-ätstörning?

2009-03-06T22:33:00.005+01:00

Vi har återinfört den GI-fierade kosten här hemma, efter en längre tids uppehåll. Det är bra. Under veckan har det lagats tre sorters fisk med citron och grönsaker i foliepaket, grillad kyckling med ljummen grönsakssallad, pumpafrön och fetaost, GI-moussaka, köttbullar med blomkålsgratäng - ja, riktiga godsaker alltså, vilka har gjort gott för både kropp och själ.

Men så blir det fredag. Och av någon märklig anledning så liksom faller alla goda föresatser och allt vettigt hälsotänk. Plötsligt orkar och hinner jag inte laga GI-fierat längre, trots att det inte är någon egentlig skillnad mellan fredag och... tja, onsdag till exempel. Trots att GI-fierade maten verkligen inte tar längre tid att laga än någon annan slags mat.

Enda skillnaden är väl att jag är ledig på fredagar - jag borde alltså ha all tid i världen! Och ork också. Men icke!

Nä, på fredagen kan jag i n t e f ö r m i t t l i v komma på vad som ska lagas till middag... Det är ett helvetesdilemma som ofta slutar med hämtmat av något slag. Eller, som idag, med pizzor ifrån ICA Maxi:s frysdisk. Ja, och så chips och lösgodis förstås. Mycket lösgodis...

Och nu sitter jag här i TV-soffan... Niclas och Jeanette har just lämnat Let´s Dance, medan Elisabeth och Tobias tillåts dansa vidare, åtminstone en vecka till.

Och min lösgodismage står rakt ut.

Det känns lite tragiskt på något vis.

Alltihop det där.

Jag går nog och lägger mig nu.

I morgon är en annan dag.

Helgen, i text och bild

2009-03-01T21:59:00.010+01:00

Mars månad... redan?! Det känns faktiskt som att det börjar gå undan nu, tiden tickar på mot vår, och inte mig emot. Verkligen inte mig emot.

Jag längtar enormt efter våren nu - efter sol och värme, att kunna ta av sig jackan och sitta mot en södervägg i lä för vinden... och känna att solens strålar äntligen värmer igen...

För övrigt har helgen kommit och gått, i snabbt tempo som vanligt... lite för snabbt, även om också snabba helger för oss närmare vårvärmen (jo, man får försöka tänka så).

Och vad förde den med sig, måntro?

Fredagskvällen bjöd på både det ena och det andra. Sambopappan bjöd på födelsedagsmiddag. Fantastiskt gott förstås, det brukar det vara när det är han som står för fiolerna. Först blev det bubbel och tilltugg, som ackompanjemang till presentöppnandet liksom, sedan vackert rosa entrecôte med svampsås och rostade rotsaker. Och mjukt, fylligt rött i glasen! Som avslutning på hela härligheten bjöds vi på en riktigt, riktigt god chokladkräm - gjord på fin mörk choklad och kokosmjölk, vackert upplagd på assietterna tillsammans med färsk ananas som täckts av rostade kokosflingor. Och så kaffe och "avec" till det, förstås... Ja, sedan var vi mätta och belåtna kan jag säga (och en aning berusade också tror jag...)!

Lördagen blev en riktig seeeg-lördag... Förmodligen hade fredagskvällens bubbel och rödvin och avec ett finger med i spelet (åtminstone för min del...), men det kändes också som att det bara behövdes en seglördag. Helt enkelt.

Sambon och jag halvsov oss igenom hela dagen, gjorde bara det allra mest nödvändiga - och knappt det... Älsklingskillen slappade framför TV:n fram till klockan 13 ungefär och gav sig sedan iväg till bästa vännen. Älsklingstjejen återvände hem efter kul fest med vännerna, och efterföljande övernattning hos pappan sin... (en festkväll som för övrigt föregicks av en del diskussioner, telefonsamtal, regler och beslut - nä, det är minsann inte lätt att vara tonårsfamilj alla gånger, vare sig man är tonåring eller tonårsförälder...).

Orkar man ställa sig vid spisen och laga mat efter en sådan dag?! Näe, inte precis. Så det blev hämtmat på kvällen förstås - från både McDonald´s och byns pizzeria... Ja, man kan ju lika gärna ta i ordentligt, och det gjorde vi.

Sedan då? Jo, sedan blev det MelodifestivalsTV i vanlig ordning. Och ja... Agnes lät väl som Agnes brukar göra - ingen överraskning där precis. Den där Opera-Malena var bara... konstig... (ja, varför tittade jag överhuvudtaget, liksom?).

Därefter var det riktigt skönt att krypa till kojs kan jag säga.

Så blev det söndag. Jag vaknade med nya friska krafter - steg upp och lagade finfrukost till mig själv, älsklingskillen och extrabarnet; äggröra med rökt skinka och stekt tomat, apelsinjuice och nybryggt kaffe (ja, det sistnämnda enbart till mig själv förstås!). Sambon, som oftast stiger upp först av oss alla även under helgerna (högst frivilligt, får man förmoda), gav sig ut på morgonpromenad med nallebjörnsvovven. Och älsklingstjejen... ja, hon kom släntrandes ner från ovanvåningen efter en stund hon... och plockade likt en sömngångare åt sig lite frukost också... (hade hon fått sova hela dagen så hade hon förmodligen gjort det).

Så småningom fick vi besök även av vårt andra extrabarn. Jag tog med mig alla fyra barnen till Grannstadens ICA Maxi, för inhandling av allt möjligt som kan tänkas gå åt under den kommande veckan. Det blev en del... som vanligt. Killarna behövde lasersvärd också tydligen - och tjejerna en massa olika body sprayer... (men dessa behov fick de minsann betala själva!).

Med bilen full av matkassar åkte vi så hemåt igen. Hem till Paradiset där syster yster och storgrabbarna - mina söta, fina systersöner - väntade! Jag tänker mycket och ofta på dem alla, av olika anledningar och på många olika sätt, så det var ett efterlängtat fikabesök vi fick där på söndagen! Kaffehurran trycktes igång, och det blev en stund av kramar och skratt och fniss och prat... Och när de gick ut genom dörren längtade jag redan till nästa gång vi ses.

Ja, och sedan återstod bara det moment som både jag och sambon dragit på hela helgen... städningen. Ett nödvändigt ont som tyvärr inte kan hoppas över. Åtminstone inte här hemma hos oss. Och det är ju egentligen en himla tur det! För det är en himmelsk känsla att få sätta sig ner i TV-soffan på söndagskvällen, kunna blicka ut över ett skinande hem och insupa doften av nystädat!

Och det är precis då man önskar att helgen just skulle till att börja...

Fast - det kommer ju nya hela tiden!

(jo man får försöka tänka så).

Nu jäklar!

2009-02-28T15:37:00.007+01:00

Crosstrainer är inköpt

och nu ska här crosstrainas

så det står härliga till!

Och den har pulsmätare och allt!

... passar ju bra nu när startskottet har gått för PULStävlingen... he he he...

Tankar kring ett stundande bröllop...

2009-02-26T16:30:00.010+01:00

Vanliga människor får vanligtvis spara ihop pengar till sina bröllopsfester. För vissa kan det ta många, många år! Ja, för människor av folket alltså. Kungliga människor av börd, de kan ju göra annorlunda förstås.

Vilken himla tur för dem att de har skattebetalarnas pengar att tillgå, ifall de vill, ifall hofvet bestämmer sig för den lösningen...

För en skattebetalare av folket kan den där detaljen kännas... sådär, faktiskt. Särskilt om man är en skattebetalare som anser att monarki som statsskick gör sig bäst på museum. Och en sådan skattebetalare är jag.

Jomen det lär väl gå lös på några miljoner, det där bröllopet..? För "Vickan" ska väl ha en väldigt specialdesignad bröllopsklänning kan man tänka, och blivande maken har väl knappast tänkt sig någon vanlig kostym, från MQ typ. Det passar sig nog inte. Ja, och sedan är det ju finmat och finfest och massa kungliga bröllopsgäster från både när och fjärran... och så vidare och så vidare.

Det är klart att det kommer att kosta miljoner.

Tänk vad mycket folkligt de där miljonerna skulle kunna användas till förresten... De skulle kanske rent av kunna användas till att tillgodose en massa människors grundläggande behov, typ mat för dagen och tak öfver hufvudet. Till exempel.

(Förresten så funderar jag på en annan grej också... jo, får det vanliga folket lov att tilltala den numera helt vanliga Daniel Westling med förnamn sedan, efter bröllopet, eller ska han tilltalas "prinsen" eller "hertigen" då?? Alltså, exakt när kommer det att anses ofint av folket att använda enbart hans förnamn?)

Önskestart

2009-02-23T18:30:00.007+01:00

Efter en hel veckas ledighet var det tungt att kliva upp ur sängvärmen i morse. Riktigt tungt faktiskt. Fast iväg kom vi i alla fall, hela familjen, till slut...

En liten aning försenad snubblade jag in på min arbetsplats, väl medveten om att det nu var dags att konfronteras med två välfyllda postlådor - datorns inkorg och postfacket på skolans expedition... Jo, det hinner ju hända en del på en vecka.

Jag valde att starta med postfacket på expeditionen, eftersom jag ändå passerar det på min väg mot arbetsrummet - satte därmed nyckeln i det lilla låset och fiskade fram ett antal kuvert, några uppdaterade klasslistor och en och annan mer eller mindre intressant tidskrift.

Bland alla de bruna internpostkuverten fanns det ett kuvert som liksom stack ut lite grann, trots sin väldigt vanliga bruna färg... det var betydligt tjockare än de andra kuverten och det kändes faktiskt som att det skulle kunna innehålla en liten present... En liten box av något slag fanns hur som helst däri.

Jag försökte kika ner i kuvertet medan jag stegade vidare mot arbetsrummet, lyckades se något rött tillsammans med en välbekant handstil... och plötsligt fick jag bråttom! Jag ökade på stegen, för min nyfikenhet visste vid det laget inga gränser...

Väl inne på mitt arbetsrum slet jag så upp det lilla paketet... och...

tadaa!!

Min trötta, tunga måndagsmorgon

var med ens som bortblåst!

På ett enda ögonblick

hade den nu ersatts av

en riktig

önskestart

på arbetsveckan!

TACK vare en väldigt omtänksam kollega!

(japp - pralinerna var jättegoda!)

Slappardag... Jag filosoferar, njuter och bara ÄR.

2009-02-22T12:15:00.009+01:00

Söndag.

Sista dagen på ledigheten.

I morgon är det måndag och vardagslunk igen.

Det gäller att ta vara på denna sista dag alltså.

Helt utan prestationsångest och höga förväntningar.

Bara njuta, alldeles otroligt mycket och slappa som aldrig förr...

... alltså sitter jag fortfarande i morgonrock, oduschad och med oborstade tänder, trots att klockan hunnit bli 12:20 vid det här laget.

TV:n visar Let´s Dance.

Repris från i fredags.

Det passar mig bra, för när programmet rullade i fredags så rullade jag och familjen fram på E4:an, någonstans mellan Storlien och Skåneland.

Så jag missade ju det.

Nu är det skönt att vara hemma igen.

Trots snöslabb och stundande vardagslunk.

Trots stor saknad efter carvingskidor och röda pister!

Nu har kroppen fått vila ut, efter dryga 13 timmars bilkörning utan paus.

Resväskor och sportbagar är uppackade och undanstuvade.

Nästan all smutstvätt har snurrat runt i tvättmaskin och torktumlare, och blivit ren och fin igen.

Nallebjörnsvovven har hämtats hem och svansen viftar som den ska!

Och jag har fått fylla på energireserverna.

Och är det inte vårsolen som börjar titta fram därute nu..?

Snart i alla fall.

Avresedag

2009-02-20T09:44:00.006+01:00

Dagens agenda säger städning och drygt ett halvt dygns bilåkning på E4:an.
Känns sådär faktiskt.

I "städtipspärmen" som finns här i stugan, står det att allting ska vara skinande rent efter avslutad städning och att man bör påbörja städningen dagen innan avfärd, eftersom det tar en bra stund att avverka allt som ska avverkas...
Vi tänker fuska på båda dessa punkter.

Sedan drygt ett halvt dygns bilåkning på E4:an alltså...
Det är tur att vi har bärbara DVD-spelare i bilen och en hel massa filmer...

Fast sedan får vi ju lön för mödan förstås!

Där hemma väntar älskade

och hett efterlängtade

Nallebjörnsvovven

på oss!

Färdigåkt... och snart: avslutningsmiddag!

2009-02-19T17:04:00.004+01:00

En vecka går snabbt. I morgon är det dags för hemfärd.

Och jag som tycker att vi nyss har kommit hit...

Men nu är det färdigåkt för den här gången.

Ikväll blir det avslutningsmiddag, i vanlig ordning.

Fondueafton på Restaurang Le Ski!

Jajamen, det ska bli gott!

Jag har blivit utmanad! Och kanske du också...

2009-02-18T10:14:00.007+01:00

Svartängel har utmanat mig - och självklart antar jag utmaningen!

Åtta avslöjande fakta om mig själv ska presenteras alltså...

Ja, varsågoda!

Jag är en väldigt nyfiken person.
Jag älskar att resa - att uppleva nya platser och möta nya människor, ta dagen som den kommer... slippa vardagslunken liksom...
Jag har humor (ganska sjuk humor) och tycker själv att jag är rätt rolig ; ) Ofta skrattar jag först av alla om jag säger något kul... Man får tycka vad man vill om det - men är någonting roligt, så är det roligt, och då kvittar det vem som sa det!
Jag är livrädd för möss och råttor. Och jag menar verkligen livrädd.
Jag tänker bosätta mig i ett varmt land en vacker dag! Det skulle mycket väl kunna bli Grekland.
Jag måste handdiska alla glas, tallrikar och bestick på "nya ställen" (t ex stugan här i Storlien), innan jag kan använda dem (mycket sjuk fobi, men helt sann). Måste liksom vara helt säker på att det är alldeles rent, att det inte finns några dolda äckligheter på prylarna! Att t ex äta på restaurang, på jobbet eller hemma hos någon annan är dock inget som helst problem för mig. (analysera helst inte detta)
Jag är en tänkare och drömmare... Gillar att tänka, drömma, fundera, analysera, fantisera...
Jag är ohyggligt morgontrött! Har många gånger funderat på att jobba natt istället för dagtid och tror att det skulle passa en morgontrött nattuggla som jag. Fast då måste jag ju byta yrke också förstås, och det vill jag inte. (inte just nu i alla fall)

Sådärja! Njae... det var väl inga kioskvältare direkt, men ändå... Vi lägger väl inte ribban alltför högt såhär i början va?

Nu skickar jag utmaningen vidare till...

Utmaning
Tesstamente
Ego
Lilla stora jag
Hosanna
Alla andra som känner att de vågar och vill! Och har man ingen egen blogg är det fritt fram att använda sig av kommentarsfältet här hos mig!
(Monika, du är ju redan utmanad - fast du kan ju se dig som utmanad en gång till om du vill!)

En hälsning från Storlien!

2009-02-17T12:51:00.003+01:00

Massor med snö, klarblå himmel och strålande sol!

Det är härligt att vara här!

(fast vi saknar vår nallebjörnsvovve jättemycket...)

Snart dags... ÄNTLIGEN!

2009-02-12T21:40:00.003+01:00

I morgon åker vi... (wohoo!)

Nu ska vi bara koppla av!

Njuta, ha kul och tanka positiv energi!

Totalt friskförklarad!

2009-02-11T21:07:00.006+01:00

En del av gårdagens seneftermiddag tillbringades på Grannstadens sjukhus. Kvinnokliniken.

Ultraljud genomfördes, men ingenting misstänkt hittades. Bra! Mycket bra!

Läkaren tyckte faktiskt att jag var lika snygg inuti som utanpå... och det var väl en komplimang som hette duga?!

Nej, inget misstänkt som sagt. Inget fel någonstans. Ingen förklaring.

Fast... jag är ju nyfiken av naturen och måste erkänna att det trots allt hade varit spännande att få någon form av förklaring till vad det var som hände...

Läkaren tyckte inte att jag skulle önska det så innerligt, för - som hon sa - "det innebär ju att du i så fall måste vara med om det där igen, så att vi kan söka förklaringar medan det händer".

Och det är klart, det vill jag ju inte. Verkligen inte.

Ett annat alternativ kan ju vara att jag bara väljer en av de eventuella förklaringar som jag har fått av de olika läkarna:

- sprucken cysta på äggstockarna (trodde husläkaren, men inte läkaren på kvinnokliniken)

- väldigt kännbar ägglossning (väldigt kännbar då, i så fall)

- migränanfall i magen (?? jo, det förekommer tydligen)

- någon form av mindre tarmvred (fast i så fall skulle smärtan var mer "intervallisk", och det var den ju inte. Spännande uttryck förresten, "intervallisk"...)

Hmm... jag vet inte vilken jag ska välja i så fall...

Äsch! Jag struntar i vilket faktiskt.

Jag är ju frisk! Helt frisk!

Och det är huvudsaken.

(ett äpple om dagen håller doktorn borta från magen!)

...

Nu kan jag ägna min tankekraft och energi åt andra saker. Sådant som oroar på allvar.

Anhörig

När saker och ting kommer i kapp...

2009-02-08T16:37:00.005+01:00

... så känner jag mig bara tom och ledsen.

Och det är väl det saker och ting har gjort nu, kanske.

Kommit i kapp, alltså.

Landat.

Mycket har hänt under de få veckor som år 2009 hittills har varat.

Mycket tråkigheter, mycket konstigheter.

Mycket som har "ruskat om" helt enkelt.

Fast jag fungerar, presterar och producerar... visst gör jag det...

Melodifestival 2009

2009-02-07T22:20:00.005+01:00

Petra Mede. Jag brukar gilla henne. Skarpt.

Men ikväll... som programledare i Melodifestivalen... nja, jag vet inte..?

Fast jag kommer nog inte att se alla deltävlingar ändå.

Så för min del kan hon få utforma sitt programledarskap precis hur hon vill.

Finns det verkligen någon som pallar se alla deltävlingarna förresten?

Nej minsann. Det var bättre förr.

(jag börjar närma mig 40-strecket... och det är väl då sådana där fraser börjar ligga helt rätt i munnen...)

Nu kan väl någon annan vara "mamman" ett tag..? Vi kan väl bytas åt lite grann..?

2009-02-04T18:05:00.004+01:00

Ny dag, ny födelsedag!

2009-02-03T21:52:00.003+01:00

Stort grattis till syster ysters sambo, som fyller år idag!

Av förklarliga skäl blev det inget kalas idag.
Eventuellt inget tårtbak heller...
Men du - jag skickar ingredienser här!

Håll till godo... och smaklig spis!

Födelsedagskalas!

2009-02-02T21:36:00.007+01:00

Nallebjörnsvovven fyller 4 år idag!

Hipp, hipp hurraaa!

Det finns alltid något att fira.
Det är bra.

Allt är som vanligt. Och ändå inte.

2009-02-01T18:18:00.005+01:00

Vaknat

Stigit upp

Väckt fyra barn och ätit frukost

Gosat med nallebjörnsvovven

Duschat och klätt på mig

Borstat tänder och torkat håret

Lagt smutskläder i tvättkorgen

Lagt rena kläder i garderoben

Druckit kaffe

Kollat mailen

Pratat med barnen och pratat med sambon

Gosat med nallebjörnsvovven

Badat nallebjörnsvovven och torkat pälsen torr

Ätit lunch

Skjutsat barn till grannstaden

Tvättat bilen

Städat huset

Pratat med barnen

Gosat med nallebjörnsvovven

Snart äta middag

Snart ta nallebjörnsvovven på promenad

Sedan parkera mig i TV-soffan

Sedan läggdags

...

Jodå, dagen idag rullar på...

Ungefär som vanliga söndagar brukar göra.

Allting är sig likt.

Och ändå inte.

Du är i mina tankar precis hela tiden. Din framtid också.

Maxat

2009-01-29T17:15:00.010+01:00

Jo, det är maxat... trots blankt papper hos Farbror Doktorn.

Oroligt.

Men tack och lov för det där blanka "pappret"!

Något annat besked hade liksom inte fått plats just nu.

Nej, jag tänker inte "outa" mer.

Men det är mycket nu.

Och jag lovar - jag ska vara ett så stort stöd jag någonsin kan!!!

På olika sätt...

Jag kommer aldrig att tröttna, aldrig ge upp!

Aldrig någonsin kommer jag att sluta älska honom... för den han är!

Men aldrig någonsin kommer jag att acceptera det han gör!

Och vad jag mer kan göra... just nu... det vet jag faktiskt inte.

Hjälper det att gråta?

I så fall får vi göra det i omgångar.

För någon måste orka hålla ställningarna också.

Ibland är det så svårt att fokusera på det positiva...

Blankt papper!

2009-01-28T21:16:00.003+01:00

Jodå, Farbror Doktorn har klämt och känt idag... både på magen och i en magrelaterad kroppsöppning (nä, ibland har man inte direkt något val)... Han har låtit knytnävarna hamra på mina njurar, kontrollerat hur hjärtat och lungorna mår... sedan bett mig utföra allehanda gymnastiska rörelser och letat efter tecken på eventuella bråck... Han har låtit sjuksköterskan leta efter konstigheter i mitt urinprov samt bett henne sticka mig och sno åt sig av mitt blod...

Snälla Fabror Doktorn har lyssnat och lyssnat och frågat och frågat, sedan lyssnat ännu lite mer och helt enkelt bara varit fantastiskt grundlig, tillmötesgående, professionell, empatisk och lugnande!!

Och bäst av allt - han har inte hittat ett endaste fel på mig!!

Nu återstår ett par provsvar och en ultraljudsundersökning på kvinnokliniken, men efter dagens undersökning känner jag mig så trygg, så de små detaljerna bekymrar mig inte ett endaste dugg!

Och i den fantastiska känslan tänker jag stanna, tills att jag

- mot förmodan -

får anledning att känna något annat

beträffande min hälsa!

Tack Farbror Doktorn och Tant Sjuksköterskan! You made my day!

"Mamma ringde doktorn och doktorn svara´..."

2009-01-26T19:48:00.003+01:00

... att såhär kan det ju inte få vara!

Nej, Farbror Doktorn tyckte absolut att saker och ting skulle kollas upp.

Nu ser jag fram emot en onsdag eftermiddag med diverse prover och kläm och känn.

Eller njaaa, ser fram och ser fram... men jag vill ju gärna bli uppkollad förstås.

Kontrollbesiktigad liksom.

Jag hoppas på blankt papper.

Inga 1:or.

Definitivt inga 2:or.

Bara blankt papper.

Om man får önska.

Dagens uppgift...

2009-01-25T17:56:00.002+01:00

Inte jättekul... men det är ju väldans skönt när det är färdigt!

Återhämtning

2009-01-24T15:14:00.009+01:00

Idag är kroppen matt.

Jag återhämtar mig.

För igår kunde det ha slutat precis hur som helst.

Tror jag.

Det var verkligen så det kändes.

I väntan på att älsklingstjejens skoldag skulle ta slut, och i väntan på att jag skulle hämta upp henne, så stegade jag in på ICA. Tänkte att jag kunde hinna med att handla middagsmat till kvällen. Fast eftersom det kändes en aning konstigt i magen så tog jag lite senare ett nytt beslut; nä, jag skulle nog inte handla alls förresten... skulle nog bara ta mig ut ur butiken så snabbt jag kunde... vilket jag förstås gjorde.

Så jag satte mig i bilen igen, började köra mot dotterns skola och tänkte att jag får väl sitta där utanför en stund istället, och filosofera eller nå´t. Och i magen kändes det... konstigt, på något sätt.

Jag hade väl kört ett par minuter när jag kom fram till första rödljuset.

Av någon anledning kändes mina ben konstiga på något sätt, som att de tappade kraft... och plötsligt började jag kallsvettas. Jag tänkte "jaha, då var det klippt - nu har jag väl drabbats av vinterns eländiga kräksjuka", och jag misstänkte att jag vilken sekund som helst skulle börja kaskadkräkas. "Fasen, fasen, fasen, var fasen ska jag stanna och göra det då?", var min nästa tanke. Ja, man tänker väl konstigt när kroppen inte funkar riktigt som den ska... för illamående var egentligen inte alls vad jag kände!

När jag kom fram till andra rödljuset hade mina ben börjat skaka, armarna hade tappat kraft och de kändes som två tomma skinnpåsar bara. Muskulös fick plötsligt en helt annan innebörd...

En kort stund senare svängde jag in på vägen där älsklingstjejens skola är belägen, och jag tänkte att jag snart inte klarade av att köra bil överhuvudtaget längre, för nu hade även en tryckande känsla över magen smugit sig på...

Samtidigt som jag helt mekaniskt styrde in bilen i en ledig parkeringsficka, en bit neråt gatan, kämpade jag med att lossa bilbältet, i ett försök att minska trycket över magen. Men det blev liksom inte bättre. Inte alls.

Mina kraftlösa armar, ben och händer tvingades så till en sista ansträngning - jag slog av tändningen, fällde ner förarsätets ryggstöd, öppnade bildörren på vid gavel och sparkade av mig stövlarna - och sedan gav jag bara efter.

Kallsvetten forsade så att jag var blöt i hela ansiktet, trycket över magen var så starkt att jag verkligen inte visste vad jag skulle ta mig till - jag ömsom vred mig, ömsom sträckte ut mig - och jag önskade innerligt att någon skulle se att jag låg där, att jag behövde hjälp... men ingen såg och ingen kom.

Och min egen mobiltelefon behövde laddas...

När jag såg att en yngre tjej kom gående mot min bil tänkte jag att jag måste försöka sätta mig upp, måste försöka påkalla hennes uppmärksamhet, måste försöka få hjälp av någon... Men tyvärr lyckades ingenting av det.

Min kropp orkade ingenting, kunde ingenting. Jag bara låg där.

Som en ensam och övergiven daggmask på torr asfalt, eller nå´t.

Så fick jag plötsligt en skymt av vad klockan var, och insåg att älsklingstjejen skulle komma skuttandes ut från skolan när som helst. Då skulle hon förstås titta efter mig, leta efter bilen och undra varför jag inte var där - som bestämt.

Jag insåg att jag, där och då, i mitt bedrövliga tillstånd faktiskt skulle behöva resa mig upp, dra igen bildörren, starta bilen och köra fram till skolbyggnaden. Det fanns helt enkelt inga alternativ, så det var vad jag gjorde.

På något sätt styrde jag återigen in i en ledig parkeringsficka, slog av motorn och rasade ihop i en liten hög... Kallsvetten hade nu övergått till frossbrytningar, jag frös så att jag skakade.

Och så kom hon - älsklingstjejen - äntligen! Min stora, fina, kloka tjej! Jag hade velat gråta och skrika på samma gång, hade velat slänga upp bildörren och be henne om hjälp omgående, men det gjorde jag inte. Jag kunde inte. Lyckades bara krafsa lite lätt på bilfönstret.

Älsklingstjejen öppnade dörren på passagerarsidan och det första hon gjorde var att skratta till lite grann. "Men mamma - varför ligger du så?!", småfnissade hon fram.

Sedan såg hon min bleka ansiktsfärg och mina matta, rödsprängda ögon. Hon märkte hur jag liksom flåsade och naturligtvis förstod hon att allt inte var som det skulle. Inte alls.

Jag lyckades flåsa fram att älsklingstjejen skulle ringa sambon, vilket hon gjorde i rödaste rappet. Och sedan bara fortsatte hon att göra; hon kände på min panna och på mina iskalla händer, startade bilen och vred upp värmen och sprang tillbaka in på skolan efter ett glas vatten, sin mentor och skolsköterskan... Ja, vilken pärla hon är!

Och så kom sambon, som hade kört i hundrafemtio knyck på motorvägen... och som tänkte att vi nu skulle åka vidare i ilfart - mot akuten...

Fast trycket över magen gav med sig... och sakta men säkert "återvände" jag... och jag ville bara hem.

På något vis kom vi hem. Och jag somnade som en stock på sängen.

Så ringde mamma - och vettskrämda pappa via mamma... och sambomamman som erbjöd extranyckel till lägenheten, om jag någon gång skulle behöva, av någon anledning...

Sambon frågade tusen gånger hur jag kände mig, älsklingstjejen kramade och klappade och satte ord på sin chockartade upplevelse och fina älsklingskillen erbjöd sig att laga till en mugg honungsvatten...

Vilka fina och omtänksamma människor jag har omkring mig!

Idag är en annan dag.

En ny dag.

Mamma har ringt, kollat av hur det är och hur jag mår... och sambopappan och svägerskan har ringt, kollat av hur det är och hur jag mår... de har allihop frågat och undrat, liksom sambon och älsklingsbarnen och omtänksamma älsklingsbarnkompisar...

Och jag har svarat. Och undrat jag också...

Vad var det som hände?

Ja, jag är lyckligt lottad!

Trots allt.

Tacksam.

"Hon vill ha puls"...

2009-01-22T22:27:00.004+01:00

... ja, för att citera en gammal GT-låt då! (observera att det förmodligen är en engångsgrej, detta att jag citerar GT-låtar alltså)
PULS är i alla fall temat för dagen, eftersom jag nu har tackat ja till förfrågan om att delta i en sänka-pulsen-tävling på jobbet...
En första pulsmätning ska ske under vecka 9 och sedan är det ny mätning i oktober någon gång...
Det lag som har sänkt sin puls mest vinner fem extra semesterdagar!
Jomen det är väl verkligen något att få upp flåset för?!

Nu har jag lovat Kollegan att mest sitta stilla under vecka 8, sportlovsveckan i Storlien...
Jag ska åka så lååångsssaaaamt jag kan, i enbart gröna pister, ta mååånga lååånga pauser vid brasan och dricka massor av varm choklad. Kollegan tyckte gott att chokladen kunde toppas också, med mycket fluff och lättvispad grädde...

Tillsammans med allt stillasittande skulle denna läckra diet mycket väl kunna garantera ett riktigt, riktigt uselt resultat i pulsmätningen - och det hade ju i och för sig varit bra, för det är ju en fördel om man startar där liksom...
Jo, för sen när jag kommer i gång ordentligt och får upp flåset så blir ju skillnaden oerhört stor, och jag kommer garanterat att bidra med en jättesänkning av min puls!

Och sen har vårt lag segern som i en liten ask... he he he... Moahahahaha!!

Vad jag gjorde i natt?

2009-01-20T20:56:00.006+01:00

Jo, jag satt på en gräsmatta,

utanför djuraffären.

Hela natten.

Åtminstone enligt sambon.

In his dreams ! (he he)

Fast jag är inte så säker

på att det bara var en dröm...

Faktiskt.

För när klockan ringde

var jag inte människa

överhuvudtaget.

Trött alltså.

Ohyggligt trött.

Med stora påsar under ögonen.

Och tydlig mörbultad-känsla,

i hela kroppen.

Frågan är bara

va fasen jag har gjort,

utanför djuraffären hela natten...

Jag har verkligen ingen aning.

Sen kändes det "sådär"

att behöva stiga upp,

och ta sig till jobbet...

Till dagens första uppgift

som stavades

k o n f l i k t h a n t e r i n g.

10 hetsiga, ledsna, tjuriga

och hämndlystna 15-åringar

i ett och samma rum...

Det är ingenting man skojar bort.

Nu har jag tagit hjälp

av den lilla blåa gubben...

Och snart är det äntligen dags

att avsluta den här dagen.

Och i morgon tar vi nya friska tag.

I morgon är definitivt en annan dag...

Mini har kommit hem!

2009-01-18T21:10:00.007+01:00

Men sätt er tillrätta nu, gör det bekvämt för er - för nu ska ni få höra hur det gick till när Mini skulle flytta hem...

I fredags var det så äntligen dags att bege sig till Varberg, för att äntligen få hämta hem min lilla Mini!
Sambon och jag diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra med betalningen, rent praktiskt liksom - postväxel från banken, betala med kortet eller helt enkelt plocka ut rena cash? Ja, vad var enklast och bäst egentligen? Vi bestämde oss slutligen för att använda kortet, smidigt och bra ju.
Ja, så skulle köpesumman förstås föras över till kortkontot också, men det var ju en baggis, något som faktiskt kunde göras på väg till Varberg eftersom vi har "telesvar" och kan göra alla möjliga bankaffärer via telefon. Fast egentligen hade man ju kunnat fixa den där överföringen hemma först, innan avfärd, via datorn, men va fasen... "äh, vi fixar det via telefon på vägen upp"! Jo, det var så vi resonerade. Då.

Så var vi äntligen på väg, och jag halade så småningom fram mobiltelefonen för att fixa den där nödvändiga pengaöverföringen... Och vad händer?
"Beloppet är för stort och ryms inte inom bla bla bla...", säger den väldigt trevliga telerösten. Jag tänker att det där naturligtvis inte är något problem för oss, självklart kan ju det stora beloppet delas upp på ett antal mindre! Så det gör jag såklart - jag delar upp och börjar med att föra över 20 000. Det går jättebra, förstås, men när jag ska göra samma sak igen så blir det bara tvärstopp. Den nu inte fullt så trevliga telerösten meddelar plötsligt att det inte går att föra över mer pengar... Va?? Varför då?
Nåja, för oss är inte heller det något större problem - för jag tänker att det ju bara är att ringa upp bankkontoret hemma i Grannstaden och be en riktig människa hjälpa till, om nu inte den otrevliga telerösten har lust längre. Så det gör jag. Ringer bankkontoret alltså.
"Ja, jag är hemskt ledsen...", säger herr Banktjänsteman, "... men vi har tyvärr lite datakrångel här idag, och jag kan faktiskt inte göra någonting alls för tillfället..." Ojsan. Men, hur löser vi det här nu då?!

Paniken började sannerligen sprida sig där i bilen, och sambon och jag närmade oss Varberg i ganska rask takt... Fasen! Hur fasen skulle vi lösa det här nu då?
Vilken tur att jag plötsligt kom att tänka på älsklingsbarnen där hemma! Vilken himla tur att vi har kloka och hjälpsamma barn! Naturligtvis skulle vi ringa hem och på telefon lotsa ett av barnen genom en pengaöverföring via datorn!!
Sagt och gjort - älsklingstjejen tog emot mina sakliga instruktioner och allt gick hur bra som helst! Åååå, vilken lättnad... jamen, nu var det ju bara att köra på förstås - "mot Varberg!" hojtade sambon och jag med ens, och allt var frid och fröjd! Ja, ända tills vi kom fram och skulle betala, vill säga...

"Avvisat kort", sa kortterminalen när bilförsäljerskan drog mitt alltid så villiga Master Card. Va?? Varför då?
Och fröken Bilförsäljerskan tittade plötsligt väldigt konstigt på sambon och mig, verkade undra om det fanns täckning på kontot överhuvudtaget och frågade faktiskt rent ut om vi hade någon form av spärr på kortet... ja, om vi hade någon gräns från bankens sida, på hur mycket pengar vi fick spendera på en dag... Vad jag tänkte just då ska jag nog låta vara osagt. För jag bet mig i tungan och sa faktiskt ingenting, frågan var just då bara hur fasen vi skulle lösa det där...
Kortet drogs igen, sambons kort drogs också och båda korten drogs igen - men den jäkla kortterminalen envisades med att ge oss samma hemska besked. Ideligen.

Så kom någon av oss på den briljanta idén att prova med en lite mindre summa först - för kanske, kanske skulle det funka då? Och vet ni vad - det gjorde det!
Ett antal småsummedragningar senare var Mini faktiskt betald och jag rullade ut ur bilhallen så snabbt jag bara kunde. Glad över att äntligen få avsluta affären! Glad över att äntligen få slippa den ganska otrevliga bilförsäljerskan... Och ohyggligt glad över att äntligen få köra hem skönheten!

Varsågod Monika! (och alla ni andra som tittar in hit... ni är ju faktiskt några stycken...) Här är vrålåket!! Visst är hon fiiin?

Om att svika ungdomar... eller att vägra göra det!

2009-01-15T22:32:00.008+01:00

På min skola har vi fått ny vaktmästare. En riktigt riktigt trevlig, klok och mycket duktig vaktmästare.

När hon (ja, hon!) hade gått några vändor fram och tillbaka i högstadiekorridoren slogs hon av att det faktiskt inte fanns en enda möbel där - bortsett från en ful, gammal soffa. Detta faktum förvånade våran vaktmästare och hon frågade förstås eleverna varför de inte hade några möbler, där på sin arbetsplats... Eleverna svarade, rakt upp och ner, att de inte kunde ha några möbler - "för vi bara förstör dem".

Vaktis satte liksom i halsen och påpekade lite bekymrat att det väl var en ganska tråkig inställning att ha om sig själv..? För sig själv tänkte hon att det med all säkerhet var ett svar som de stackars ungdomarna hade fått höra ett stort antal gånger... från vuxna förstås... innan det landade i deras egna munnar. Ja, från vuxna som inte tänker längre än näsan räcker, och knappt det heller.

Så många gånger hade de nog fått höra det där, att de nu hade gjort den hemska åsikten till sin egen. Så väldigt många gånger hade de förmodligen fått höra det där, att de vid det här laget verkligen trodde på det själva...

Mycket, mycket sorgligt tänkte den nu smått förbannade Vaktis, varpå hon klart och tydligt meddelade eleverna att hon visst trodde att de skulle fixa att ha möbler i sin korridor! Och hon tänkte minsann ordna det för dem också! Så det så.

Sagt och gjort; Vaktis letade igenom både vindsförråd och källare och kånkade ut en del prylar i korridoren. Möblemanget kompletterades därefter med ett antal sällskapsspel, inköpta på loppis av Vaktis själv. "Ja, ungarna har väl också rätt till lite trevlig avkoppling på arbetsplatsen??" sa hon.

Självklart!!

Fast det tyckte sorgligt nog inte alla.

Bildtext: "Och som ett led i förbättrandet av ungdomens delaktighet i förvaltandet av sin egen mötesplats har vi nu beslutat att ni får städa fritidsgården. Alldeles själva!"

En händelserik dag, det får man nog säga

2009-01-14T19:00:00.010+01:00

Förmiddagen flöt på som vanligt på jobbet, eller nästan som vanligt - för det är förhållandevis lugnt hos kuratorn (ja, hos mig alltså) fortfarande. Ingen anstormning såhär i början på terminen, vilket ju får anses vara ett gott tecken!

Just för tillfället är det relativa lugnet mer än välkommet eftersom jag har en del övriga "måsten" att ta itu med. Samarbete med en skola ska avslutas helt och hållet, och samarbete med en annan skola ska påbörjas - allt medan min ordinarie tjänst på "hemskolan" förstås löper på som vanligt.
Ett annat "måste" är att jag nu byter arbetsrum. Igen. Med allt vad det innebär. Nu är det tredje gången gillt, under loppet av två och ett halvt år, men nu är det definitivt färdigflyttat! Det är jag helt säker på.

Och just det här "måstet" är ett riktigt roligt "måste"! Idag har jag fått världens snyggaste möbelleverans och kunnat leka inredningsarkitekt under en stor del av dagen. Den trista baksidan är allt kånkande på grejer... fram och tillbaka mellan byggnader, upp och ner för trappor, och hela tiden bärandes på tunga och otympliga prylar... Fast jag försökte tänka på det hela som välbehövlig konditionsträning och effektiv styrketräning, och då kändes det genast en aning bättre! (slugt va?)

Vem vet - kanske jag får för mig att bjussa på en bild när det vackraste kuratorsrummet on earth är färdiginrett..? Vi får väl se. (bokstavligen)

Ja, så stod jag därinne i mitt nya fräscha arbetsrum med skyhögt i tak och plockade med sakerna, sorterade bland papperna... och just då ringde telefonen. Ett par korta signaler. Jag hann inte svara men kände instinktivt att jag nog borde ringa upp - vilket jag förstås gjorde. I andra änden av luren svarade en kvinna, vars röst jag kände igen mycket väl! Det var Islandsmamman, som för övrigt arbetar som lärare på älsklingskillens skola. "Jag har din son här hemma hos mig", sa hon. "Han sitter i mitt kök".

Jaha, där ser man. Men..? Och..?

Det visade sig att älsklingskillen hade missat att ta sin skolväska med sig när han hoppade ur min bil i morse. Skolväskan hade alltså, helt utan min vetskap, varit på min skola hela dagen och inte på älsklingskillens. Och det var ju inte så bra, eftersom han i väskan hade både husnyckel och mobiltelefon... Fast allt det där kom älsklingskillen inte på förrän han hade slutat skolan för dagen och gått hela vägen hem. Och när han skulle låsa upp ytterdörren här hemma kom han på att han inte hade någon väska med sig... så han suckade lite och insåg snabbt att han faktiskt var tvungen att vända om och gå tillbaka till skolan - jo för annars skulle han ju inte kunna komma in...

Halvvägs tillbaka till skolan kom han på att han nog inte hade haft någon skolväska på hela dagen, att han kanske inte hade fått den med sig när han hoppade ur min bil... så vad göra nu då?? Ja, tack och lov är han ingen handfallen grabb! Eftersom han hade tur och mötte Islandsmamman utanför byns ICA-butik så passade han helt enkelt på att fråga henne om han kunde få hänga med henne hem, så att han kunde ringa till mig på jobbet och tala om att han inte kunde komma in...

Ja, och på den vägen var det liksom!

Ja, där ser man.

Som det kan bli.

Vardagslunk, rutin och tristess..?

Nä, det händer ju saker hela tiden!

Lite vårkänslor en vanlig tisdag i januari

2009-01-13T21:34:00.003+01:00

Det var så förbaskat mörkt i morse! Och hela dagen har det dessutom duggregnat, alternativt regnat lite mer... kalla vindar har virvlat över de skånska slätterna och nej - det blev aldrig riktigt ljust idag.

Trött, trött, trött och frusen var jag när jag äntligen fick stänga ner skolkuratorskontoret och ge mig av hemåt, och jag önskade av hela mitt hjärta att det liksom bara skulle skifta, på något mirakulöst sätt, helst till härligt varm och solig högsommar...
Men icke.

Så jag tog saken i egna händer! Åkte raka spåret till ICA-butiken och inhandlade lite försmak av vår och försommar - jo, en sådan här dag kändes det absolut som good enough.

Alltså; på tisdagskvällens middagsbord dukades det fram färska räkor med aioli och citron, grillade kycklingklubbor, små trevliga tapasrätter såsom grillade kronärtskockshjärtan och chili con queso (ostfyllda chilifrukter alltså, för er som eventuellt inte är så bevandrade i det spanska språket... så fick jag sagt det också liksom, hö hö) samt finfin laxpaté med sås gjord på crème fraiche, gräslök och stenbitsrom! Ett trevligt och försomrigt litet buffébord blev det, med andra ord.
Som kronan på verket slog jag till med två tulpanbuketter också.

Nej, det blev förstås varken varmare eller ljusare utomhus. Fast det gjorde en hel del för oss här inne! (man får göra vad man kan ju - acceptera det man inte kan förändra och förändra det man kan! Och kära vänner, innan vi vet ordet av så är det maj månad... minst! Tror ni inte?)

Tjohooo! Porrbilen är såld!

2009-01-11T19:50:00.005+01:00

Jajamensan.

Endast elva dagar tog det innan porr-BMW:n med röda klädseln fick träffa sin nya ägare.

Damen tittade och kände och tog en ganska lång provtur tillsammans med sin man, men grejen var att hon egentligen redan hade bestämt sig. Bara sådär, redan när hon såg Porris i annonsen och läste om alla finesserna. (Precis som jag själv gjorde en gång i tiden... när Porris flyttade hit från Stockholm...)

Ja hon köpte Porris, helt enkelt.

Rakt av bara, helt utan prutande.

Nä, inte en endaste kommentar om priset!

Trots att den är obesiktigad och allt...

Men en vecka till får gamla Porris allt transpotera mig fram och tillbaka.

Tills på fredag alltså, när Mini kommer hem..! (wiiii!!!)

Vi förbereder oss...

2009-01-11T13:19:00.005+01:00

... för sportlovets skidresa!

Jo, visst är det ett antal veckor kvar dit - men ändå! Vägen mot resan tillhör också resan!

Nya skidkläder är nu inhandlade till alla, vissa har fått ny mössa också, men inte alla (jag klurar fortfarande på om det är möjligt att köpa en av Pelekas snyggmössor till mig själv...).

Och gamla minnen väcks till liv...

Förra gången vi var i Storlien var älsklingstjejen sju år, älsklingskillen bara tre.

För älsklingskillen var det första mötet med slalompjäxor och små, små skidor. Bekantskap skulle förstås även stiftas med knappliften. För just detta ändamål fanns en liten "karusell", där de små knattarna i sakta mak kunde grabba tag i en "knapp" och sedan träna på att hålla balansen, hålla skidorna separerade - och bara åka med, runt runt...

Älsklingskillen lyste upp när han fick se denna "karusell"! Pliktskyldigt provade han en stund med skidorna på men gav snart upp och kom på att det var mycket roligare att åka utan skidor! Med äppelröda kinder, ett stort leende och snövit frost i de långa ögonfransarna åkte han sedan i denna träningslift varje dag, hela dagarna, en hel vecka - utan skidor. Och han var sååå nöjd med skidresan när vi gav oss av hemåt efter de där sju dagarna!

Nu är älsklingsbarnen femton och elva år, och tar sig ner i svarta pister i en faslig fart...

Fler minnen från vår förra Storlienresa?

Jo, det finns ett glasklart minne till... Det tar verkligen emot men det ska erkännas att jag åkte rakt in i en björkdunge och fastnade med ena skidan mellan två björkar... i barnbacken... till sambons stora fasa (och min), eftersom han just då tänkte peka ut mig för en ny bekantskap som han stod och pratade med bredvid "knappliftskarusellen".

"Var är din sambo, då?" frågade bekantskapen, och sambon han tittade och tittade och stirrade - för att därefter tvingas peka mot björkdungen och svara "där är hon, mellan björkarna"...

Nåja, det där är längesen nu, försvarar jag mig med. Och det har bara hänt en gång!

Det ska bli så roligt att komma tillbaka och vi längtar alla enormt till vecka 8!

Fart och fläkt och rolig skidåkning förstås, och samtidigt en upplevelse av helt annan ro och stillhet än vad vi har vant oss vid under de senaste årens skidresor till Sälen.

Lite närmare naturen nu, liksom... och ganska mycket mer snö tror jag...

Ledig fredag

2009-01-09T16:27:00.000+01:00

Prince, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson

2009-01-09T12:47:00.006+01:00

Nu börjar filmen "Purple Rain" på Canal+ Hits Sport (konstigt namn på en TV-kanal förresten...). Prince var min stooora idol på 80-talet, då när det begav sig, och jag vill se den där filmen! Fast här hos oss kan vi inte se Canal+ Hits Sport.

Järnspikar!

Ting har rätt - det gjordes mååånga sköna filmer på 80-talet.

Nej, jag får titta på "Frånvarande" istället, på TV8. Där sitter ett gäng mer eller mindre kända personer och diskuterar Filip & Fredrik - vilka de är var för sig liksom, och vilka de blir tillsammans... hur de skulle klara sig var för sig liksom, och hur de nu klarar sig tillsammans...

Inte jättekul, även om jag gillar Filip & Fredrik.

Kanske skulle jag stänga av TV:n helt och hållet förresten?

Kanske dammsuga istället?

Eller åka och handla, fylla på i kyl och frys?

Äh, skit samma. Det är faktiskt rätt skönt att bara dega bort en ledig fredag...

Första dagen avklarad, det gick ju bra!

2009-01-08T17:16:00.004+01:00

Lååångt jullov är till ända och vardagslunkens första arbetsdag är avklarad...

Första dagen efter långledighet är alltid lite ångestladdad för mig så det är skönt att ha den avklarad.

Fast egentligen önskar jag ju att jag hade varit ledig jämt...

Men ändå - det var ju kul att träffa alla kollegor igen!

Fast egentligen önskar jag ju att jag hade varit ledig jämt...

Hmm.

Nåväl. Jag har suttit på min platta, sladdriga röv hela dagen och lyssnat till en fantastiskt underhållande psykolog/forskare (relativt förvånande faktiskt, dock helt sant!), bortsett från ett par, tre avbrott. Under ett av dessa avbrott vallades vi i samlad trupp till en fantastiskt fin matsal, där vi bjöds på:

1. väl tilltagen salladsbuffé, inklusive smör och bröd, ägg och sill...

2. pannbiff med kokt potatis, sås och lingon...

3. ostbricka, honungsmelon och apelsinklyftor...
4. kaffe och liten kaka... (orkade inte jag)

De andra, lite kortare avbrotten bjöd på kaffe och mackor, kaffe och kanelbulle, endast kaffe och/eller vatten samt olika varianter av färsk frukt... (jag tog inte av allt)

Ja, en glassig dag har det varit helt enkelt - grandios skulle man kanske kunna säga, om man vill ta i riktigt ordentligt och vräka på med de stora superlativen!

Och ändå är jag helt slut nu.

Eller, kanske det är just precis därför??

Tur att jag är ledig i morgon...

Man måste ta det lugnt i början.

Det är jätteviktigt.

Inte stressa på och riskera att bränna ut sig.

Nej, för det är inte riktigt min melodi.

Hur avslutas en sådan glassig dag då, undrar kanske ni...

(Jamen, med glass förstås!)

Husmor tipsar

2009-01-06T19:26:00.004+01:00

Om du bor i trähus med torpargrund blir det lätt kallt och dragigt inomhus, vid blåsigt väder. Skulle detta inträffa, och du känner dig småfrusen trots att vardagsklädseln kompletterats med fleecejacka och raggsockar, kan du passa på att ta fram dammsugaren.

Förutom att grundlig dammsugning håller hemmet rent och snyggt, kommer den småfrusna känslan snabbt att ge vika, med hjälp av ovan nämnda fysiska aktivitet.

Jahapp! Då var det klart!

2009-01-06T12:30:00.005+01:00

Det blev en tur till Varberg i går eftermiddag... tack och lov! För medan jag och sambon var ute och provkörde för andra gången, så fick säljaren samtal från angelägna köpare... (på riktigt, alltså)... Och medan vi satt och förhandlade priset på skönheten så ringde de igen!!

Men tyvärr - för deras del - så blev det ingen affär. Fast för oss - jajamensan! Och om en dryg vecka får hon komma hem! Då ska hon få vita stripes på motorhuven.

Kanske slår vi på stort och sätter Union Jack på backspeglarna också...

(Jag vann, B! Jag hann först!)

Och priset blev så fördelaktigt så vem vet om det inte finns pengar över till en av snyggmössorna från Peleka...

Vill ha!

Ut med det gamla, in med det nya!

2009-01-04T17:07:00.003+01:00

Och jag snackar bil, förstås.

Bil, bil, bil är nästan det enda som mina tankar cirkulerar kring för tillfället...

Sambon och jag har varit på bilturné i dagarna två, från Malmö i söder till Alvesta i norr (jo, det är ganska långt norrut - härifrån sett)... och jag tror att jag har hittat den med stort D nu! Nästan likadan som den lilla röda, fast något billigare och i bättre skick - jamen det kan ju liksom inte bli bättre!!

Nu håller jag stenhårda tummar för att ingen annan köpare hinner före...

Och självklart lägger jag ut en bild på underverket när den står här hemma, hos mig, i min ägo!

(och har jag en himla tur så kan jag snart vara av med gamla porriga BMW:n också... just nu finns det bud på 22 000... tänka sig!)

Ingen nyårsafton utan syster yster!

2009-01-01T14:54:00.003+01:00

Om vi inte firar tillsammans så pratas vi i alla fall vid på telefon, någon gång under nyårsnatten, och kramas hårt genom luren... Så har det alltid varit! Oavsett var vi har befunnit oss i livet, i världen...

I natt fick jag en knastrig rapport och ett (i vanlig ordning) mycket kärleksfullt "gott nytt år" ifrån Gambia! Syster yster med familj satt just och vräkte i sig en gambiansk trerätters, till rytmiskt dunk från afrikanska trummor... Dagen hade bjudit dem på 30 grader i luften, ca 27 i vattnet och stålande sol! Nyårsdagen skulle tillbringas på en krokodilfarm, eventuellt skulle de hinna med ett möte med ett gäng ormar också...

Hon lät glad, vilket gjorde mig glad!

Och snart kommer hon hem igen!

Då ska vi gå på bio, världens bästa syrran å jag!

STOLT!

2009-01-01T11:22:00.007+01:00

De har legat i sin blåa cigg-ask i en bröstficka, i en skjorta, i min garderob, under hela året 2008! Under januari månad öppnade jag den där cigg-asken många gånger... i bland flera gånger om dagen... bara för att få fingra lite på cigeretterna, titta på dem, räkna dem - jo, de var 17 stycken. Men jag tog ingen, trots att tanken svindlade förbi mer än en gång...

Och sedan rullade tiden på. Det blev februari och mars och april, och visst tänkte jag på ciggen ibland, ganska många gånger, tittade till dem då och då - för de fanns ju kvar där i asken om jag ville ha dem, bara att ta om jag ville ju... mitt eget val! Men jag tog ingen!

Sommaren passerade, faktiskt nästan helt utan tankar på cigaretterna i skjortans bröstficka! Det kändes som att jag hade klivit över en tröskel på något vis, kommit över på andra sidan liksom... Näää, jag behövde inte de där ciggen längre - inte alls faktiskt! Aldrig mer! Men smula sönder dem och kasta bort dem för alltid..? Njaae, inte riktigt ännu väl...

Så kom hösten, och någonstans kring oktober kom jag på mig med att inte ens ha tänkt på cigaretter på hur länge som helst. Jag kände mig bara helt och hållet "färdigslutad" och tänkte att de där 17 ciggen, de skulle få stanna kvar i asken året ut... i väntan på ettårsdagens högtidliga söndersmulning!

Hur det kändes? Totalt likgiltigt bara.

Och vilken känsla det var!!

Check out the outfit!

2008-12-31T14:36:00.006+01:00

Jo, men det är ju ändå nyår!

38-årig tvåbarnsmamma goes "crazy", liksom...

Sambon undrar hur han ska kunna "toppa" paljettskärpet med glitterfjäril-spänne...

Mmm, där har han något att klura på fram till nyårssupén!

(ja, tänk att nyårsafton kunde vara såhär också... det hade man ingen aning om för 20 år sedan...)

Nyårsafton

2008-12-31T00:02:00.004+01:00

Årets sista dag.

Alla mina nära och kära

familj och släkt

nära vänner och ytligt bekanta...

Alla ni som har korsat min väg

som har berört

som har lärt mig något

som har hjälpt mig att utvecklas

som människa

och som har fört mig framåt

på ett eller annat sätt...

Alla ni som har gjort skillnad

för mig eller för någon annan

som har kunnat ge utan förväntan

på att själv också få...

Jag vill tacka er

- alla -

för 2008!

Och för alla er

och alla andra

skålar jag idag!

Rent, snyggt, sparsmakat...

2008-12-30T21:22:00.005+01:00

... och bara vanligt igen.

Och det doftar Grumme citronsåpa i hela huset!

Julpyntet är totalt bortstädat och nerpackat.

Bara uteljusen får vara med ett tag till...

Det känns lika skönt och härligt varje år, när pyntet är borta.

Precis lika härligt som när pyntet plockas fram...

Fast det var i ärlighetens namn inte alla

som gillade när pyntet plockades fram...

Älsklingstjejen hatade både pyntet och julen.

Fast bara i år, förhoppningsvis...

Kanske är det annorlunda nästa år?

Förhoppningsvis!

Då är hon ett år äldre, nästan inne på sitt 17:e...

Kanske har hon passerat värsta tonårssvajet då..?

Nåja, vi tar det som det blir...

Var sak har sin tid.

Sista dagen med julpyntet

2008-12-29T22:19:00.004+01:00

I morgon har nog tomtarna gjort sitt liksom. De får flytta tillbaka upp på vinden. Granen också. Jo, så blir det nog.

För sedan är det ju nyår - NYTT ÅR - och hemma hos oss startar vi alla nya år utan julpynt!

Det har varit en bra dag, för övrigt.

Tog en långpromenad med Nallebjörnsvovven i förmiddags och mötte sambopappan på heden, så vi gjorde våra båda promenader till en gemensamhetsgrej - traskade en bit tillsammans och pratade om ditt och datt! Trevligt!

Sedan in till Grannstaden, för träff med sambon och A-på-banken... och jodå, det verkar som att den lilla röda ska kunna bli min snart! Trevligt! (woho!!)

(Någon som är på jakt efter en begagnad BMW med porrigt röda säten, förresten? Den bodde i Stockholm innan den kom till mig, så den känner sig trygg med både stadsmiljö och lantlig vischa!)

Nyårs"firande" (??)

2008-12-28T22:06:00.006+01:00

Lugnande medel till skräckslagen Nallebjörnsvovve är inhandlat.Ja, men då väntar vi väl bara på nyårsafton och de jävla smällarna nu då?

Nä, just det förresten - själva smällandet har ju såklart redan börjat...

*stor suck*

Laimigu celu!

2008-12-27T20:59:00.013+01:00

"Trevlig resa" alltså, fast på lettiska.

(om jag nu inte har fått allt om bakfoten, vill säga...)

I morgon åker J och I tillbaka till Riga.

Tack J för mysig hej-då-fika på världens bästa café i eftermiddags!

Och du var saknad I!

(hoppas att du snart mår bättre)

Vem vet förresten...

... endera dagen kanske vi dyker upp hemma hos er..?

Det kan definitivt bli en plan för sommaren!

Dagens fundering

2008-12-27T14:58:00.005+01:00

Köpa eller inte köpa?

Och den har elektrisk taklucka också...

Bara en så´n sak, liksom.

"Snart är glada julen slut, slut, slut...

2008-12-26T19:51:00.007+01:00

... julegranen bäres ut, ut, ut - men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat!"

Tiden går fort när man har roligt.

Snart är julen förbi, nyårshelgen tar över stafettpinnen och räkneverket ska bläddra fram till år 2009...

Men vi har haft en fin jul.

I år också.

Den 23:e la vi sista handen vid julstädning och julmatlagning, och de fina linneservetterna plockades fram och pressades. Ja, är det jul så är det! Det är väl ändå något visst med riktiga servetter? Och för mig känns det självklart att göra lite extra fint till jul...

Älsklingsbarnen och jag kom att tänka på en gammal Muminsaga, som lästes flitigt när de var mindre och som framför allt kom fram vid juletid... på tal om det där med att göra fint till jul, alltså.

I sagan får Muminfamiljen veta att julen ska komma - något som de alla ser fram emot med skräckblandad förtjusning, för ingen av dem vet egentligen vad det där "julen" är. De tänker så det knakar, funderar högt tillsammans och kommer fram till att det enda logiska är att denna "Jul" är en alldeles speciell och viktig figur, förhoppningsvis snäll och trevlig också.

Någon av dem har hört att det ska lagas en massa mat till Julen och tydligen hör det också till att man hugger sig en gran och pyntar den med fina saker... för annars... ja, vad händer annars? Blir Julen hemskt arg och besviken annars?

För att slippa eventuella otrevligheter sätter Muminmamman genast igång med matlagningen, det bakas blåbärspajer och annat gott, och Muminpappan ger sig iväg och hugger en stor och fin gran. I granen hänger de sedan det allra vackraste de har; en fin brosch som Muminmamman fick av Muminpappan någon gång i deras ungdom, Snorkfrökens vackra spegel, flera stycken långa pärlhalsband och en massa annat värdefullt. Och så sätter de sig alla och väntar...

Men när kommer den där Julen? Och hur ser han egentligen ut? Hur ska de kunna veta att det är just han, när han kommer? Jo, för en han är det nog...

Efter lååång väntan dyker istället ett par blyga och rädda små Knytt upp. De är hungriga och frusna och tittar längtansfullt med stooora ögon på den vackra granen som Muminfamiljen har klätt, och på all den goda maten... Och Muminmammans hjärta smälter. Förstås.

De små Knytten erbjuds att ta för sig - av Muminfamiljens mat och värme och gemenskap! För hur i hela friden skulle de kunna motstå de små Knytten och deras bedjande ögon? De är ju så små och frusna, hungriga och ensamma... Muminfamiljen har ett överflöd utan dess like framför sig och någon figur vid namn Julen syns ju i alla fall inte till.

Ja, så slutar denna kväll på ett fint och bra sätt i Mumindalen - med mättnad och belåtenhet, värme och gemenskap... i en fin och omsorgsfullt pyntad miljö, som pricken över i liksom, och alla är nöjda och glada!

Det är en fin saga det där.

Och egentligen sammanfattar den även vår julhelg... den 23:e, 24:e och 25:e...

Vi har känt värme och gemenskap, mättnad och belåtenhet, där vi har samlats hos varandra i fina och omsorgsfullt pyntade hem.

Någonstans i världen har också små "knytt" fått ta del av vårt överflöd. Med Unicef:s hjälp.

Det känns väldigt bra.

Tack för fina juldagar!

En god fortsättning på året, önskar jag er alla!

Bara två saker kvar nu!

2008-12-22T23:54:00.005+01:00

Rulla köttbullar
Städa

Och sedan går vi ner i varv... låter julefriden få infinna sig...

4:e advent... och snart är alla julförberedelser klara!

2008-12-21T21:39:00.005+01:00

Idag blev det julgodistillverkning!

Seg knäck, lagom skumpig "rocky road" och någon slags mintchokladbräck (??) fick fylla våra godisskålar i år...

Väldigt onyttigt förstås och väldigt icke-GI såklart, men himla gott!

Och trevligt sällskap fick vi också där i köket; ända från Riga kom sambons bror med lettisk sambo!

Looong time, no see... så det var ett kärt återseende.

Härliga, spontana och alltid lika vanliga, sanna och glada I tyckte att älsklingskillen var söt...

Älsklingskillen blev glad, visade I vad han hade i kastrullen på spisen, och förklarade på engelska att det var yummy...

Ett litet, litet ögonblick som kunde försvunnit i mängden...

Men jag såg.

Och jag blev glad!

Tjuvstart!

2008-12-21T17:55:00.007+01:00

Igår var det julafton. Jo, det var det!

Fast kanske bara för oss..?

(en liten tjuvstart, alltså...)

Anledning?

Bara en endaste anledning, fast en mycket viktig sådan: hinna fira jul tillsammans med käraste-syster-yster-med-familj, innan de beger sig till Gambia för att fira 40-års dag, ett halvår i förskott (jodå, så kan man också göra!).

... Och fejk-julafton kom med glögg och julmat, porter och svagdricka, snapsar och julmust, ostkaka och julgodis... och så julklappar i julklappsspelet förstås!
För egen del kammade jag hem tre flaskor glögg och två wunderbaums! Sambon blev stolt ägare till Itzhaks Julevangelium och en annan julDVD, älsklingstjejen blev en dödskalleprydd huvudkudde rikare och älsklingskillen fick en nyckelring med digital fotoram.
Ja, där ser man - ännu fler saker som man inte visste att man behövde, alltså...
Precis som det ska vara på en riktig julafton!
Även i andra avseenden var väl gårdagskvällen som vilken annan julafton som helst:
någon åt på tok för mycket och fick ont i magen, någon annan åt också på tok för mycket men fick halsbränna istället, någon fick liksom aldrig nog av ätandet och fortsatte långt efter det att alla andra hade slutat, någon drack ett par snapsar för mycket och hade lite svårt för att kamouflera själva sluddret... och någon fick ideliga skrattanfall tillsammans med någon annan!
Och skinkan var en aning för salt förstås... Fast i gengäld var ju grönkålen heeelt fantastisk!

Fa la la la laa, la la, la laaaaa!

Nu önskar jag käraste syster yster en uuunderbart gambiansk 40-års resa!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att de alla fyra får glada minnen för livet, att de får en fantastisk nyårsafton under afrikas himmel, att de lyckas varva ner och njuta ordentligt allihop och att inga arga malariamyggor vill bita sönder deras skinn!

Njuuut syster, njuuut...

JORDBÄVNING I SKÅNE - din hjälp behövs!

2008-12-17T21:43:00.007+01:00

Nu har den globala uppvärmningen orsakat jordbävning i Skåne!
Tisdagen den 16 december slog katastrofen till med full kraft. Med epicentrum utanför Bo Ohlsson i Tomelilla skakade en kraftig jordbävning, med magnituden 4.7 på Richterskalan, hela Skåne. Tusentals skåningar väcktes ur sin nattsömn, som de så väl behöver. Många var hungriga efter att inte ha ätit på hela natten.

Din hjälp behövs omedelbart.
Skåningen är en mycket känslig individ, särskilt nu inför julen. Många skåningar kommer att lida oerhört om de inte får luad ål, gröt och kalkon med sviskon till jul. Läkare har redan sett naveldjupet minska hos vissa skåningar i särskilt utsatta områden.
Skänk 1500 kronor till konto bifogat nedan.
Denna blygsamma summa kan ge tre skåningar en trygg tillvaro under julen, som de så väl behöver. Se exempel nedan:

1500 kronor ger tre skåningar

snaps till julbordet
extra grädde i ris á la Maltan
extra fet ful-fiskad ål
specialimporterade äpplen till äpplakagan
filtar till soffan, för eftermiddagsluren

Öppna ditt hjärta, och plånboken, och börja skänk NU! Du kan rädda en skåning till jul!

Skånsk jordbävningshjälps konto 90 1950-5

Stort tack till min underbara vän på andra sidan sundet - M - för det behjärtansvärda initiativet att starta denna insamling!

11 år... Grattis älsklingskillen!

2008-12-15T16:57:00.007+01:00

För elva år sedan föddes en mycket efterlängtad liten kille! Ett litet, litet knyte med världens längsta ögonfransar, som genast skrek sig högröd i ansiktet... Han var ivrig och nyfiken, pigg och envis - han visade tidigt en egen vilja av järn och han hade den allra ljuvligaste bebisdoft man kan tänka sig i det mjuka, fjuniga håret! Äntligen hade han kommit, vår bebis! Min och sambons och stolta älsklingstjejens, hon som nu var fyra år och storasyster...

Idag fyller "vår lille kille" elva år.

Elva år som bara har rusat förbi - i alla fall är det så jag upplever det hela nu...

Dagen idag startade med ja-må-han-leva-sången, födelsedagspresenter och frukost på sängen, precis som det ska vara och precis som det brukar vara! Nallebjörnsvovven hurrade tvåfaldigt i falsett och sedan kunde presentöppnandet ta fart, innan det började bli dags att ge sig av till skola och jobb i vanlig ordning...

Födelsedagsmorgon och vanlig, stressig vardagsmorgon är inte den allra roligaste kombinationen, men man kan ju som bekant inte välja det där... och just precis därför blev det släktkalas i lördags, istället för idag!

Nu har vi ätit och druckit gott, fikat och firat i dagarna två - och älsklingskillens rum kryllar av nya prylar!

Här hemma traskar en nybliven 11-åring omkring... Han är nöjd och glad, väldigt tacksam för allt fint han har fått och han är ingen liten kille längre.

Åren går, och allt är precis som det ska vara!

Dagen till ära fick jag tillåtelse att lägga upp en av hans fina skisser!

Jag blev dock tillsagd att göra ett mycket viktigt förtydligande: "skissen är inte färdig ännu". Dessutom kostade det 10:- för rätten att publicera konstnärens verk här på bloggen, men det var det sannerligen värt!

"Ur barnamun"

2008-12-14T21:40:00.004+01:00

En sådan rubrik, eller något liknande brukar man kunna hitta i nästan vilken veckotidning som helst. Under rubriken kan man sedan läsa en hel massa insända historier - beskrivningar av vad små sötnosar har sagt i olika situationer.
I går kväll fick jag en sådan historia live!

Ni får den här:
Lill-E, Ego:s yngste och tillika sambons fadderbarn, var på besök. Hans steg i trappan, på väg ner från ovanvåningen, var väldigt försiktiga och hans blick var mycket koncentrerad. Betydligt fortare gick det för storebrorsan och älsklingskillen, och Lill-E försökte förstås hänga på så gott han kunde... Själv blev jag lite osäker på hur detta skulle sluta, så jag frågade lite försiktigt om Lill-E behövde hjälp ner för trappan.
"Näe, han kasar på rumpan!" svarade storebrorsan snabbt, och som på en given signal satte sig Lill-E ner och började kasa... Men även detta såg lite vanskligt ut, så jag gav Lill-E ännu en chans att ta emot lite hjälp.
"Vill du att jag ska hålla dig i handen?" frågade jag, och då fick jag svar på tal minsann!
Lill-E spärrade upp ögonen och med allvarlig min såg han rakt in i mina. Och så sa han, med myndig stämma:
"Du, jag är fyra år!"

Vilken underbar unge han är!

3:e advent... och julstämningen bara ökar och ökar!

2008-12-14T15:16:00.009+01:00

Vilken mysig adventssöndag vi har haft! Och vilka härliga människor vi har omkring oss här i Paradiset!

Först kom älsklingskillens snälla Islandskompis, med hjärtevarma hälsningar från hela Islandsfamiljen i form av nybakade isländska julkakor! Jo, man tackar!

Sedan kom underbara A med söta dottern och tillsammans med dem blev det myspys på världens mysigaste café! Vi satt där en bra stund, njöt av lugnet och stillheten, allt det originella och kitschiga, det goda hembakade och de värmande dryckerna... I syateljén hittade jag världens roligaste Pelekamössa - en med ugglor på! Vi får väl se om det blir någon skidresa här framöver, för i så fall är mössan ett givet faktum! Jag kommer att bli pistens coolaste! ; )

Efter cafébesöket var det dags för årets andra julmarknad - byns egen den här gången, här hemma i Paradiset!
"Alla var där". Verkligen. Folk hade gått man ur huse (även kvinna, barn och hund ur huse!) och samlats på vårt lilla torg, där lottstånd och varma korvar med ketchup och senap samsades med försäljare av allehanda ting - ätbart och oätbart i en salig blandning!
I en liten hemmasnickrad "grotta" satt tre skönsjungande ungdomar från byn. Det var feliz navidad och akustisk gitarr för hela slanten, och det var så fint och julstämningsfullt och fantastiskt vackert!
Och älsklingskillen hann inte gå många steg över det lilla torget innan hans blick landade på den finaste pilbåge han någonsin sett... Mycket vackert snidad var den, i fint träslag och med riktigt läder på bågen. Två lika vackra pilar (utan spets, som tur var) ingick också i priset, och hur sjutton skulle han kunna motstå den där skönheten?! Nej, just det. Det tog inte en minut ens, innan älsklingskillens plånbok åkte upp ur bakfickan, och nu är han stolt ägare till en mycket vacker pilbåge!
Jag gissar att sambon är grön av avund, för han har redan varit och fingrat på den ett par gånger...

... men liksom, vad är det med pojkar (stora som små...) och pilbågar..?

Ja, så blev det sen eftermiddag den 3:e advent, och för Nallebjörnsvovven och älsklingstjejen stundade agility-avslutning.

En spännande tävling mot fortsättningsgruppens hundar och hundförare stod på programmet, och våra tjejer gjorde sååå bra ifrån sig! Nallebjörnsvovven och älsklingstjejen har blivit ett riktigt bra team - när det verkligen gäller har de kämpaglöd och 100 % fokus, båda två, och de är så väl värda det fina diplomet de fick med sig hem idag! Och nu är de förstås anmälda till vårens fortsättningskurs också!

Nu "julstökas" det för fullt...

2008-12-12T17:01:00.007+01:00

05:45 satte mobilens väckningsalarm igång i morse...

Då är jag inte människa överhuvudtaget. Särskilt inte på min lediga dag.

Men det fick gå i alla fall. Luciafirande väntade på "vår" lilla byskola, där älsklingskillen går, och firandet skulle börja 07:00 (jäääsp...) var det tänkt.

En stämningsfull morgon blev det alltså, när vi väl hade kommit på plats, med inte mindre än två luciaföljen - ett från skolan och ett från dagis.

I vanlig ordning delades små julgransljus ut till samtliga i publiken. Det är en fin tradition vi har, att efter luciaframträdandet tillsammans sjunga "Nu tändas tusen juleljus", under tiden som vi tänder våra ljus med hjälp av ljuslågan från grannens ljus... Det är stämningsfullt och vackert och såväl barn som vuxna klarar detta galant! "Ljuständandet" ringlar som en vacker ljusorm genom rummet och alla har stenkoll på sina ljus - nej, ingen enda verkar ha en tanke på att göra något annat med stearinljusen än det som avses.

Ja, sedan blev det ju gemensam morgonfika förstås - lussebullar och pepparkakor, kaffe, saft och glögg. Precis som det ska vara!

En del av dagen har sedan gått åt till julbak! Jag har bakat saffransbiscottis. Och två olika sorter faktiskt. Eftersom ena hälften av familjen är mandelallergiska och den andra hälften ääälskar mandel, så fick det således bli en laddning med mandel och en annan med vit choklad. Utsökta Italien-skorpor, bakade på siktat dinkelmjöl och råsocker (notera det tappra försöket att baka GI-klokt!).

Receptet på chokladvarianten hittade jag hos Weronica (det hör väl till "god ton" att länka till dem man snor något av... antar jag). Och tack ska hon ha - för ett lättbakat recept på urgoda biscottis!

Ja, nu doftar det gott i hela huset, juligt och hemtrevligt!

Ikväll ska nog tomtarna få komma fram ur kartongen, tror jag...

Och jag undrar om det inte är dags för granen också..?

Ja, då ska vi se!

2008-12-10T22:53:00.003+01:00

Där fanns fint dekorerade ägghalvor och sill i alla dess former, ris à la malta och lax och paté, hovmästarsås och annan sås, knäck och mandelmusslor... och rökt korv och kokt korv och kaffe och glögg, sylta och leverpastej, skinka och prinskorv, ischoklad, brunkål och grönkål, köttbullar, janssons frestelse och chokladtryfflar....

Ja, ni fattar.

Julkalas nummer 3 är avverkat, genomgånget och genomfrossat.

Slutsats: jag blev proppmätt i dag också.

Och jag tänkte oerhört mycket på de fattiga barnen i Afrika idag också...

Årets första!

2008-12-09T19:44:00.007+01:00

Vi startade lite lätt, med glögg och russin och mandel. Småpratade lite, beställde in lite annat att dricka och njöt av att äntligen ha fått komma in i värmen. Tårna var kalla som isbitar och allas näsor hade hunnit få en lätt rödaktig nyans, men där inne var det bara varmt och skönt... Det doftade jul i allra högsta grad och i bakgrunden skvalade julmusiken på behaglig volym.

Så var det dags att ta för sig, förse sig... av årets första julbord!

Vackert dekorerade ägghalvor, sill i alla dess former, gravad lax och laxpaté, sillsallad och annan sallad... rökt fårfiol, rökta korvar, pressylta, annan sylta, rökt skinka och sockersaltad skinka, rödbetor och ättiksgurka och små inlagda pickles, kalkon, senap i hur många olika smakstyrkor som helst, brunkål och rödkål och världens godaste grönkål, köttbullar, prinskorvar, janssons frestelse och en skaldjursomelett som fullkomligt smälte i munnen...

Och så vörtbröd och kavring förstås, små rosenbröd med vallmofrön och julknäckebröd, kex för alla smaker och en hel massa goda ostar...

Och jo - här började byxlinningen onekligen kännas en aning trång.

Men inget julbord kan väl anses vara avslutat och genomgånget om inte också dessertbordet får sin beskärda del av beröm och uppmärksamhet!

Så vi tog för oss, försåg oss... igen.

Mandelmusslor med jordgubbssylt, hjortronsylt och lättvispad grädde, pepparkakor, knäck med mandel, ischoklad, ett gigantiskt fruktfat som inte saknade någonting egentligen, risgrynsgröt och ris à la malta, saftsås och mjölk och annan sås, kanel och socker...

Sedan kom kyparen och frågade om vi önskade kaffe på maten.
"Ehhh... nä, tror inte det va?"
För vi hade ju faktiskt ännu ett julkalas att avverka...

Det har sina sidor att vara skolkurator; att ingå i en kuratorsgrupp och samtidigt i en större elevhälsoorganisation med resterande yrkeskategorier. Vid den här tiden på året innebär det exempelvis två olika julkalas!

En dryg timme senare satt vi således vid andra bord, i annan lokal och i ett större sällskap - men återigen med en glöggmugg i handen. Fast jag är ju inte den som är den, liksom (ett av mammas favorituttryck, för övrigt!) - glögg kan jag ju sörpla i mig precis när som helst egentligen...

Till glöggen serverades små snittar, och trots den minst sagt mätta magens protester så slank det ner ett par sådana också. (jamen, tänk vilket jobb som lagts ner på dessa snittar, på denna tillställning, det hade varit ohyggligt otacksamt att bara bojkotta dessa läckerbitar!). Julpyssliga ordkluringar delades ut vid borden och med varandras hjälp, Alladins goda chokladpraliner och valfritt "snask" ur fruktkorgen lyckades vi faktiskt komma underfund med vilka juliga maträtter som dolde sig bakom de omkullkastade bokstäverna...

Och ja. Sedan var man helt enkelt proppmätt. Det finns inga andra ord för tillståndet jag befann mig i där och då.
(raaaap...)

Tur att det blev julklappar också! Två stycken! Och inte bara matfrossa...

Och så dagens allra vackraste - liten, söt tomtenissa sjöng "Staffan Stalledräng" efter allra bästa förmåga.

Och vi bara smääälte... Såklart.

I morgon kväll är det dags igen. Då är det julkalas nummer 3...

Man tillhör ju skolpersonalen också för tusan!

Men saffransbiscotti är väl ändå lite GI..?

2008-12-08T22:17:00.011+01:00

Hemma hos oss äter vi GI:fierad kost sedan någon vecka tillbaka. Ola Lauritzon och Fredrik Paulún är våra husgudar nu.
Fast älsklingsbarnen har förstås fortfarande tillåtelse att frossa bland allehanda godsaker; bröd i alla dess former, pasta, potatismos, klibbigt basmatiris, kakor med massor av socker, potatisgratänger, italienska potatiskakor, smågodis, chips, juice....

(varma mackor... mmmm..!)

Den enkla anledningen till vår radikala kostförändring är att det behöver tappas ett och annat kilo här hemma, en och annan högljudd snarkning (som med tiden har blivit fler och fler) behöver tystas ner rejält och kläder som inte sett dagens ljus på ett tag skulle kanske må bra av att få komma ut i friska luften!

Men det är minsann inte lätt, det där med GI, det är en sak som är säker. I alla fall inte för mig. Eller jo - i början går det som en dans! Alla nya maträtter är jättegoda och det känns rätt och sunt att ha påbörjat ännu en förändring i rätt riktning! Men sedan börjas det...

Visst, de nya maträtterna är fortfarande jättegoda, inget snack om saken - och det känns fortfarande som ett väldigt rätt och sunt beslut, men... min kropp ropar efter brööööd! Nu! Ge mig mackor!!! Hela tiden!!! Och pasta - hade inte det varit förbannat gott nu..? För att inte tala om kakor och godis... ååååå, jag dööör....

Jag har fuskat rejält hela helgen. Ja, lite före helgen också faktiskt...
Sockersöt glögg i stor mängd har runnit ner i min glada strupe.
Jag har ätit bröd så det nästan har sprutat ur öronen på mig - förvisso grovt, nyttigt och hembakat bröd, men dock bröd.
Jag har klämt i mig både pepparkakor (med sockerkristyr) och lussebullar.
Under en och samma kväll har jag ätit ostkaka med hallonsylt och kladdkaka - i stora lass...
Och jag har ätit av älsklingstjejens mozzarellapizza.
Dessutom har jag haft vodka i glöggen ibland...

Men så blev det ju måndag idag och jag tänkte att nähä minsann! Nu får det vara nog med det där fuskandet!
För jag vill ju egentligen förändra mina matvanor, och jag vill ju göra det här tillsammans med min oäkta hälft (sambon alltså).

Fast så åkte jag till underbara Utmaning en sväng i eftermiddags... det var så trevligt och mysigt och hon hade köpt jättegoda och jättestora saffransbiscotti... och pepparkakor hade hon också...
Och. Näe. Det gick helt enkelt inte.
Fast sedan tänkte jag att det är ju mandel i de där biscottina... och är inte det lite GI ändå?

(och det är ju i alla fall snart jul...)

2:a advent... och nu börjar aktiviteterna ta fart...

2008-12-07T16:49:00.003+01:00

Julklappar har inhandlats idag!

Inte alla förstås, för julklappar måste man klura på

- de måste få ta sin tid...
Men hela åtta personer har i alla fall blivit "avbockade" idag!

Det känns bra, vi är ute i god tid i år
och själva "kluret" känns väldigt genomtänkt...

Julmarknad!

2008-12-06T17:16:00.005+01:00

Eftermiddagen bjöd på julmarknad i Båstadtrakten. Det kändes som att komma hem lite grann... Jo, jag har bott där också.

Vi strosade runt bland småbutikernas hemslöjd och granriskransar, korvstånd och gratis-ärtsoppa, sockervadd, brinnande facklor och julmusik. Barnen köpte klappar till julklappsspelet, som vi ska spela med mormor och morfar, moster med sambo och kusinerna. Själv hittade jag fina facklor som ska få pryda ingången till våra ägor runt juletid! Det blir stämningsfullt och bra tror jag. Nallebjörnsvovven hade tur och blev bjuden på avsvalnade korvar i korvståndet! Synd bara att hon inte gillar kokt korv...

På hemvägen blev det spontanbesök hos syster yster! Kaffe och kladdkaka vid vedeldad brasa... Det passade frusna fingrar, tår och öron alldeles perfekt!