En gammal tradition och ett gammalt spöke

Fick besök av mina föräldrar i går. Traditionsenligt kom de med hembakad kladdkaka och jordgubbar från det egna trädgårdslandet, vilket är ett uppskattat inslag på skolavslutningsdagen sedan många år tillbaka. Traditionen startade nog när syster ysters pojkar var i mellanstadieåldern tror jag, och min egen dotter hade förmodligen nyss avslutat förskoleklassen. På den tiden såg konstellationen lite annorlunda ut; det var syster och pojkarna, jag, dottern, lilla sonen och ibland sambon, och så barnens mormor - min och systers mamma alltså. Alla barnen, kusinerna som nästan är som syskon, fick vattenpistoler så att de kunde fira in sommarlovet med ett busigt vattenkrig (alternativt blötte de väl ner sig och varandra i regnet kan man tänka... för sådana avslutningsdagar fanns det såklart också) medan vi vuxna dukade fram kaffe, den obligatoriska kladdkakan och jordgubbarna.

Nu har systers pojkar blivit stora och myndiga och det var ganska många år sedan de deltog i det årliga fikakalaset. Och med pojkarna har även syster yster dragit sig undan. Tyvärr. Barnens morfar har blivit pensionär och har plötsligt fått möjlighet att fira sommarlov med de yngsta barnbarnen, vilket känns bra och kul. Och sambon är fortfarande med så ofta han kan, när jobbet medger...
I år kände jag åter förändringens vindar dra förbi. Älsklingstjejen hade plötsligt planer med vännerna, planer som gick före fikakalaset. Jag förstår. Ja, vi förstår alla - det är helt okej och väldigt sunt och naturligt att det blir så. Det blir bara så tydligt hur åren går... och jag får lite hjärtsnörp igen. Jaha, då har hon också kommit till den punkten liksom.
Så fikakalaset ändrade klockslag i år. Det blev kvällsfika istället, så att alla kunde vara med, och det gick ju bra det också!

Och föräldrarna hade minsann spännande saker att berätta! Det spökar i syster ysters gamla hus!! På nätterna blir hon iakttagen av en lång man med hatt och svart rock. Han lutar sig över henne där hon ligger i sängen, säger ingenting utan bara tittar. Och sedan går han. Han bor i hennes garderob, det är i alla fall där han kommer ut ifrån. Häromnatten vaknade systers sambo av att det var ett jäkla springande i trappan, och han kände sig till sist väldigt tvungen att stiga upp ur sängen. Tänkte att han skulle påpeka för de stora pojkarna att det faktiskt råkade vara mitt i natten, och nu fick det vara slutsprungit i trappan! Det var bara det att pojkarna sov, förmodligen sedan väldigt många timmar tillbaka, och någon inbrottstjuv syntes tack och lov inte till någonstans i huset. Syster yster tog sin sambos nyhet med ro, hon har ju träffat den där långa och svarta mannen några gånger nu och känner inget obehag av att ha honom i närheten. Hennes sambo, som har tvivlat ett tag, är väl ganska övertygad om mannens närvaro nu...

Det här är spännande grejer tycker jag! Jag tvivlar inte en sekund och tänker tillbaka på en brun liten mansfigur som brukade dyka upp snett bakom min rygg, i min och dotterns pappas första skabbiga lya... Ingen otrevlig typ det heller, han bara fanns där ibland.
Jag återkommer garanterat till ämnet efter att jag har inhämtat mer spännande information direkt ifrån syster med familj...