30 augusti 2008

En liten fundering bara...

Sambons moster bjuder in till gardenparty (varför inte trädgårdsfest in swedish, förresten?). Anledningen är dels att hon fyller 65 år, men också att hon nu drar sig tillbaka från arbetslivet och blir lös och ledig (?) pensionär. Trevligt initiativ det där med gardenpartyt förstås, och visst har hon all anledning att fira! (Ska sanningen fram så är jag smått avundsjuk... älsklingskillen också, trots hans ännu ganska späda ålder.)
Men - och det är här min fundering kommer - varför gör man inte större affär av sitt farväl till arbetslivet egentligen??

När ungdomar tar studenten - när de tar farväl av de många, långa och ofta kämpiga skolåren - då firas det med buller och bång! Stora plakat med en bild av den "nybakade" i väldigt unga år tillverkas, snygg (?) mössa tas på och den stora dagen inleds med ordentlig champagnefrukost. Alla de "nybakade" samlas och springer sedan, skrattande och skrikande, ut tillsammans - ut till de nära och kära som står där med plakaten, till friheten (jo, det är vad de tror...) och till det lååånga arbetslivet... Nära och kära tar emot med hurrarop, stora blomsterkvastar och allehanda gosedjur och skjutsar sedan sin fantastiska ungdom i pimpat fordon till mottagningen som har kostat några runda slängar.
Varför firar man inte så storstilat när det är dags att ta farväl av arbetslivet? När friheten faktiskt väntar på riktigt??

Hade det inte varit ännu roligare att sluta jobba om blivande pensionärer från samma by eller stad hade samlats ihop ett par gånger om året, för en gemensam och hejdundrande champagnefrukost (vid den åldern har man ju dessutom lärt sig att hantera champagne - bara en så´n sak!). Alla hade förstås haft sina pensionärsmössor på sig, liknande studentmössorna fast i mycket roligare färg, och medan champagnen flödade hade de kanske roat sig med att skriva något litet minnesvärt i mössornas innerfoder. Sedan skulle det vara gemensam lunch, under mycket skratt och tjo och tjim, innan det var dags att samla ihop anletsdragen någorlunda inför gruppfotograferingen. Kanske fanns det en och annan som därefter ville ta sig en liten siesta, och det skulle förstås vara okej. Allihop har vi ju olika behov även om dagens pensionärer får sägas vara oförskämt pigga och krya! (vilket ju är en himla tur, för det är ju efter pensioneringen de är fria att göra precis vad de vill med all sin tid).
Ja, så blev det sedan äntligen dags att "springa ut" - skrattande och skrikande till de nära och kära som skulle stå där med fotoplakaten - till friheten (på riktigt den här gången...) och till den förhoppningsvis väldigt långa pensionstiden. De nära och kära skulle förstås ta emot med hurrarop, stora blomsterkvastar och kanske ett och annat gosedjur (ja, varför inte?), för att därefter skjutsa sin fantastiska pensionär i pimpat fordon till mottagningen (gardenpartyt, kanske) som kostat några runda slängar...

Så vill jag ha min pensionering!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar