27 april 2021

Mamma


Inatt drömde jag om dig. Det händer allt oftare och jag förstår att min hjärna behöver sortera i allt det som sker och är nu, utan inblandning av mitt kontrollerande överjag. I drömmarna är du som vanligt; min vanliga mamma med spontana skratt och svart humor, med lugnande ord och enkla förklaringar, med snabba beslut utan konstigheter och med rättvis omsorg och varm omtanke. 

I drömmarna ser du ut som vanligt, oftast har du din rutiga skjorta och de blåa jeansen på dig. Du rör dig som vanligt med snabba, säkra steg och ser på mig med klar och intresserad blick från helt öppna ögon. 

Inatt höll du mig i handen, klappade försiktigt och tittade på den där envisa eksemfläcken på mitt ena långfinger. Dina svala händer kändes lugnande och jag slappnade av när du tittade på mitt finger och liksom pratade för dig själv om varför den där fläcken inte vill försvinna.

Mamma. Så annorlunda nu. Så förändrad.

Under min uppväxt var du min allra största trygghet. Med dig sjöng jag ”Gräshoppan”, ”Lilla Sofie” och ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”. Jag ritade fina teckningar till dig och skrattade hysteriskt åt de bilder du själv försökte åstadkomma. Vi spelade rävspelet och fia med knuff, du läste sagor och serietidningar och sydde nya kläder till mina dockor. Jag åkte på pakethållaren på din cykel, fick klippa av ditt vida byxben när det fastnade i cykelkedjan och jag var den som fick klättra in genom vindsluckan när vi hade låst oss ute. Du köpte mjölkchoko till oss båda och till min syster, som vi åt i smyg på vägen hem från mataffären fast att det inte var lördag, och du lät oss ta en sockerbit från skafferiet om vi var väldans sugna! 

Du är den som lärde mig om rättvisa och allas lika värde, om rätten att få vara precis den man är och om vikten av att prata när livet skaver. ”Ta ut trollen i ljuset så spricker de!” sa du. Och när jag var mörkrädd och ropade på dig, så kom du.

Mamma. Så annorlunda nu. Så förändrad.

När jag var ute på villovägar under tonårstiden var du den som försökte påverka i rätt riktning, när alla andra gav upp och försvann. Du fanns där med öppna armar och fångade in mig i famnen oavsett vad som hänt. Inget dömande, bara förståelse och varm omtanke. ”Jag hjälper dig!”. Många är nätterna när du har varit ute och gått med mig, för att göra mig trött och utmattad så att jag skulle få sova. Utan att tänka på din egen trötthet fanns du troget vid min sida och kämpade med näbbar och klor för att jag skulle bli frisk. Jag är dig evigt tacksam!

Min mamma, som sedan blev världens allra bästa mormor. Nu är det mesta borta, av det som en gång var du. Så annorlunda och så förändrad nu. Och jag saknar dig så.

9 april 2021

Times like these and times like those...

Jag vet knappt var jag ska börja, i mitt försök att sammanfatta åren som gått sedan jag senast var här. Men på något vis ska jag försöka, utan att lämna ut någon alldeles för mycket. Det får bli oerhört komprimerat idag, åtminstone bitvis och därefter får jag överväga vilka betraktelser som kan beskrivas mer utförligt vid ett annat tillfälle... 

Så mycket har hänt! 
Älsklingsbarnen har vuxit upp och är inte barn längre, älsklingstjejen har blivit mamma till Sötnosarna som redan har hunnit bli fyra och snart tre (!) - och bara i den här första meningen ryms det så mycket känslor att det inte ens går att sätta ord på... 

Mina två barn är nu en styck vuxen man och en styck vuxen kvinna som båda nått milstolpar i form av varsin studentexamen, egna boenden, tillsvidareanställningar sedan flera år tillbaka och en hel massa ljus och mörker i sina livsbagage. Tidvis har de båda två kämpat hårt på sin väg i livet, ibland för själva livet i sig men som de otroligt starka individer de är så har de ändå alltid rest sig och klarat av det som har kommit i deras väg. Idag har ingen av dem kontakt med han som förut var min sambo, och den de har sett som sin pappa. Den sorgliga situationen är till syvende och sist ett resultat av hans val. Ett val som för både barnen och mig är helt obegripligt. Tack å hej leverpastej och så gick han liksom bara vidare. Efter det vuxna samtal som barnen bjöd in honom till för ungefär ett år sedan, i syfte att få svar på sina egna frågor och också försöka möta hans så har dörren stängts. Om det här skulle jag kunna säga väldigt, väldigt mycket mer men jag avstår. Av respekt för mina barn, som äger sin historia. 

Mina fina, fina barn! Jag är så otroligt stolt över dem båda, över hur de har formats och hur de väljer att ta sig an livet. Otroligt stolt är jag också över den fina vänskap jag har med dem, över vänskapen de har med varandra och hur starka band vi alla har emellan oss. Inga ord kommer någonsin att räcka till för att beskriva min kärlek till dessa två. Och be mig nu beskriva känslan och vidden av att en av dessa har fått två egna små barn... Nej precis, det går bara inte! 
Att mitt barn får barn, och att hon som känslomässigt rör mig så starkt blir själva länken mellan mig och dessa båda Sötnosar, det går utanpå ALLT. Jag kan titta på Sötnosarnas små ansikten i en evighet, förundras och beundra allt som de är och jag kan ändå aldrig riktigt ta in att jag är deras mormor. Om dessa två ljuvliga små tjejer vill jag berätta mycket, mycket mer! Men det får bli en annan gång. 

Tillbaka till åren som gått. 

Den 23 juni 2010 traskade vår älskade Nallebjörnsvovve över Regnbågsbron. Den där dagen, när det var dags att ta farväl var så oerhört sorglig och svår. Det tog flera år innan jag klarade av att prata om henne, tänka på henne utan att gråta och hon kommer för evigt att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Men nej, hon var ingen ”symbol för något annat”, som någon antydde en gång. Nej, saknaden efter henne var och är ingenting annat än just saknaden efter henne; en fantastiskt fin och trogen vän som fick veta alla hemlisar. Hon var en charmig busloppa som lockade till så många skratt och den vackraste hundflicka jag någonsin träffat! En dag möts vi igen och då ska jag begrava ansiktet i den tjocka pälsen vid hennes hals, som det första jag gör. Tills dess låter jag minnet av henne vara ytterst levande och känner försiktigt på den mjuka hårlocken emellanåt, som jag har sparat. 

För egen del befinner jag mig också på en annan plats numera, som gift kvinna med min allra största kärlek! Med Honom har jag sakta men säkert liksom smugit uppåt längs västkusten under de år som har passerat. För tillfället har vi vårt hem i vackra Varberg tillsammans med en finfin hundkompis som kom till oss för drygt sex år sedan. Vi kan kalla honom Lilla Trollet även om han inte är särskilt liten. 

Lilla Trollet är den snällaste och mest lojala hund jag någonsin mött! Han är speciell på väldigt många sätt och mycket försiktig, men samtidigt väldigt modig och ansvarsfull när det väl gäller. När inte husse är hemma tar han gärna på sig uppgiften att skydda mig från potentiella faror och håller noggrant koll på vilka som går förbi vårt hem. På promenader utan husse lämnar han knappt min sida. Han svänger ena tassen runt min arm när vi har varit ifrån varandra, som för att kramas och grymtar förnöjt när jag kliar honom på lårets insida eller i den hyfsat pälsfria ”armhålan”. Med Lilla Trollet har både jag och Mannen ett alldeles särskilt band och vi är tacksamma för varje dag som han finns med oss. 

När jag och Mannen träffades brukade vi ofta säga att vi var varandras bästa vuxen. Som ett slags kvitto på att vi hittat det allra största i och med varandra, fast utan att utesluta den allra största kärleken till våra respektive barn. För den kärleken är ju också den största! Nu är mina älsklingsbarn vuxna som sagt, så det funkar inte att kalla Mannen min bästa vuxen längre, men känslan i det där består och den tror jag ni fattar... eller gör ni verkligen det? Ibland undrar jag om någon annan verkligen kan känna för sin man, så som jag känner för min. Känslorna som bara fanns där, från första stund vi sågs finns fortfarande kvar och med Honom är tillvaron fullkomlig och komplett! Jag är för evigt tacksam för att våra vägar korsades för elva år sedan men också helt övertygad om att det hade skett förr eller senare. Det var menat så. Alla livets vägval och beslut, de har visat vägen och lett fram till oss. 

Livet, hörrni. Vi kan ta oss till fantastiska platser i livet om vi bara bestämmer oss för att ta tag i rodret och styra vår egen skuta.

(Frågor kring inläggets titel, förresten..? Det är den här låten som har inspirerat.)

6 april 2021

Nu vaknar allt till liv...


 ... och kanske att jag gör det också? Här alltså. Det är hela tio år sedan sist och min resa genom livet rullar på. 

Jag upplever, betraktar, begrundar och någonstans vill skrivklådan bli stillad. Och varför inte här..?

14 januari 2011

Ljuset på min väg

Han besegrar varje motstånd.
Han har livet i sin hand,
och när stormens vindar viner,
tar han tvivlaren i land

Och där han går,
faller en skugga lätt,
finner han alltid rätt
för varje steg

Genom nattens djupa mörker
är han ljuset på min väg

3 januari 2011

Äntligen i hamn.

Från min plats vid datorn har jag utsikt över ett till synes gräddspritsat tak. Några kala björkar låter sina grenar hänga ner som ett tunt flor i förgrunden, himlen är isigt blågrå och det börjar sakta skymma. Jag sitter vid ett gediget ekbord, för tillfället ensam i ett stort hus och lyssnar på Winnerbäcks "Du får mig". Mina småfrusna fötter har försvunnit ner i ett par svarta morgontofflor i storlek 45, jag begrundar livet i största allmänhet och tänker tillbaka på året som gått...
Så mycket har hänt. Livet har tagit en ny vändning. Och jag är äntligen i hamn!

Kärlek. Samhörighet.
Att älska! På riktigt.
Hur beskriver man den känslan med ord? Jag har försökt så många gånger sedan den 11 juli 2010 men inga ord är tillräckliga. Inga ord beskriver känslan av total fullkomlighet. Av att ha hittat hem. Äntligen.

Gränslöst.
Bottenlöst.
Kravlöst.
Hämningslöst.

"Jag hade aldrig älskat förrän jag mötte dig."

19 juni 2009

Glad midsommar!

Det är ömsom sol och ömsom regn idag... men det blir nog bra i alla fall!
Vi har både älsklingsbarnen, nallebjörnsvovven och lille hundkillen här hos oss och snart drar vi ner till ängen för traditionsenlig picknick! Blir vi blöta så blir vi blöta, liksom.

Ikväll blir det sill och nubbe, precis som det ska vara! Och mina föräldrar tittar hit.
Det blir en bra dag.

16 juni 2009

Fläsket kunde gunga i takt med musiken!

Jodå. Eller nästan i alla fall. En kort stund efter att mina fötter landade på marken så la sig också hängmagen och hängröven tillrätta. Varje gång jag hoppade. Det såg extra kul ut när vi skulle hoppa "hoppsa-steg" runt i ring...
Jag var på Friskis & Svettis sommarutejympa på ängen igår kväll. Och nu ska jag försöka vara riktigt sträng mot mig själv och ta mig dit varenda måndag och onsdag! För jag känner ju så tydligt att den där hängmagen och hängröven inte är jag...


Utöver det ovan nämnda kunde jag under medelpasset också notera att jag:
1. totalt saknar magmuskler
2. nästan totalt saknar armmuskler
3. inte längre har en muskulös och sexig rygg (vilket sambon har påpekat så många gånger genom åren... fast det var i ärlighetens namn ett bra tag sedan nu...)

Men jag noterade även att jag:
4. har ett hyfsat bra flås! Det är bra!

Idag gör jag följande noteringar:
1. jag har visst magmuskler...
2. jag har absolut armmuskler också... på flera ställen i armarna...
3. jag är hyfsat säker på att min rygg inte ser muskulös och sexig ut, inte riktigt ännu i alla fall...

(hade kunnat vara min mage det där, men det är det ju inte eftersom jag har legat på latsidan ett tag... ett bra tag... Mel B i "Spice Girls" - minns ni henne..? Hon verkar inte ligga på latsidan i alla fall...)