Äntligen i hamn.

Från min plats vid datorn har jag utsikt över ett till synes gräddspritsat tak. Några kala björkar låter sina grenar hänga ner som ett tunt flor i förgrunden, himlen är isigt blågrå och det börjar sakta skymma. Jag sitter vid ett gediget ekbord, för tillfället ensam i ett stort hus och lyssnar på Winnerbäcks "Du får mig". Mina småfrusna fötter har försvunnit ner i ett par svarta morgontofflor i storlek 45, jag begrundar livet i största allmänhet och tänker tillbaka på året som gått...

Så mycket har hänt. Livet har tagit en ny vändning. Och jag är äntligen i hamn!

Kärlek. Samhörighet.

Att älska! På riktigt.

Hur beskriver man den känslan med ord? Jag har försökt så många gånger sedan den 11 juli 2010 men inga ord är tillräckliga. Inga ord beskriver känslan av total fullkomlighet. Av att ha hittat hem. Äntligen.

Gränslöst.

Bottenlöst.

Kravlöst.

Hämningslöst.

"Jag hade aldrig älskat förrän jag mötte dig."