Mamma

Inatt drömde jag om dig. Det händer allt oftare och jag förstår att min hjärna behöver sortera i allt det som sker och är nu, utan inblandning av mitt kontrollerande överjag. I drömmarna är du som vanligt; min vanliga mamma med spontana skratt och svart humor, med lugnande ord och enkla förklaringar, med snabba beslut utan konstigheter och med rättvis omsorg och varm omtanke. 

I drömmarna ser du ut som vanligt, oftast har du din rutiga skjorta och de blåa jeansen på dig. Du rör dig som vanligt med snabba, säkra steg och ser på mig med klar och intresserad blick från helt öppna ögon. 

Inatt höll du mig i handen, klappade försiktigt och tittade på den där envisa eksemfläcken på mitt ena långfinger. Dina svala händer kändes lugnande och jag slappnade av när du tittade på mitt finger och liksom pratade för dig själv om varför den där fläcken inte vill försvinna.

Mamma. Så annorlunda nu. Så förändrad.

Under min uppväxt var du min allra största trygghet. Med dig sjöng jag ”Gräshoppan”, ”Lilla Sofie” och ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”. Jag ritade fina teckningar till dig och skrattade hysteriskt åt de bilder du själv försökte åstadkomma. Vi spelade rävspelet och fia med knuff, du läste sagor och serietidningar och sydde nya kläder till mina dockor. Jag åkte på pakethållaren på din cykel, fick klippa av ditt vida byxben när det fastnade i cykelkedjan och jag var den som fick klättra in genom vindsluckan när vi hade låst oss ute. Du köpte mjölkchoko till oss båda och till min syster, som vi åt i smyg på vägen hem från mataffären fast att det inte var lördag, och du lät oss ta en sockerbit från skafferiet om vi var väldans sugna! 

Du är den som lärde mig om rättvisa och allas lika värde, om rätten att få vara precis den man är och om vikten av att prata när livet skaver. ”Ta ut trollen i ljuset så spricker de!” sa du. Och när jag var mörkrädd och ropade på dig, så kom du.

Mamma. Så annorlunda nu. Så förändrad.

När jag var ute på villovägar under tonårstiden var du den som försökte påverka i rätt riktning, när alla andra gav upp och försvann. Du fanns där med öppna armar och fångade in mig i famnen oavsett vad som hänt. Inget dömande, bara förståelse och varm omtanke. ”Jag hjälper dig!”. Många är nätterna när du har varit ute och gått med mig, för att göra mig trött och utmattad så att jag skulle få sova. Utan att tänka på din egen trötthet fanns du troget vid min sida och kämpade med näbbar och klor för att jag skulle bli frisk. Jag är dig evigt tacksam!

Min mamma, som sedan blev världens allra bästa mormor. Nu är det mesta borta, av det som en gång var du. Så annorlunda och så förändrad nu. Och jag saknar dig så.