Så mycket har hänt!
Älsklingsbarnen har vuxit upp och är inte barn längre, älsklingstjejen har blivit mamma till Sötnosarna som redan har hunnit bli fyra och snart tre (!) - och bara i den här första meningen ryms det så mycket känslor att det inte ens går att sätta ord på...
Mina två barn är nu en styck vuxen man och en styck vuxen kvinna som båda nått milstolpar i form av varsin studentexamen, egna boenden, tillsvidareanställningar sedan flera år tillbaka och en hel massa ljus och mörker i sina livsbagage. Tidvis har de båda två kämpat hårt på sin väg i livet, ibland för själva livet i sig men som de otroligt starka individer de är så har de ändå alltid rest sig och klarat av det som har kommit i deras väg. Idag har ingen av dem kontakt med han som förut var min sambo, och den de har sett som sin pappa. Den sorgliga situationen är till syvende och sist ett resultat av hans val. Ett val som för både barnen och mig är helt obegripligt. Tack å hej leverpastej och så gick han liksom bara vidare. Efter det vuxna samtal som barnen bjöd in honom till för ungefär ett år sedan, i syfte att få svar på sina egna frågor och också försöka möta hans så har dörren stängts. Om det här skulle jag kunna säga väldigt, väldigt mycket mer men jag avstår. Av respekt för mina barn, som äger sin historia.
Mina fina, fina barn! Jag är så otroligt stolt över dem båda, över hur de har formats och hur de väljer att ta sig an livet. Otroligt stolt är jag också över den fina vänskap jag har med dem, över vänskapen de har med varandra och hur starka band vi alla har emellan oss. Inga ord kommer någonsin att räcka till för att beskriva min kärlek till dessa två. Och be mig nu beskriva känslan och vidden av att en av dessa har fått två egna små barn... Nej precis, det går bara inte!
Att mitt barn får barn, och att hon som känslomässigt rör mig så starkt blir själva länken mellan mig och dessa båda Sötnosar, det går utanpå ALLT. Jag kan titta på Sötnosarnas små ansikten i en evighet, förundras och beundra allt som de är och jag kan ändå aldrig riktigt ta in att jag är deras mormor. Om dessa två ljuvliga små tjejer vill jag berätta mycket, mycket mer! Men det får bli en annan gång.
Tillbaka till åren som gått.
Den 23 juni 2010 traskade vår älskade Nallebjörnsvovve över Regnbågsbron. Den där dagen, när det var dags att ta farväl var så oerhört sorglig och svår. Det tog flera år innan jag klarade av att prata om henne, tänka på henne utan att gråta och hon kommer för evigt att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Men nej, hon var ingen ”symbol för något annat”, som någon antydde en gång. Nej, saknaden efter henne var och är ingenting annat än just saknaden efter henne; en fantastiskt fin och trogen vän som fick veta alla hemlisar. Hon var en charmig busloppa som lockade till så många skratt och den vackraste hundflicka jag någonsin träffat! En dag möts vi igen och då ska jag begrava ansiktet i den tjocka pälsen vid hennes hals, som det första jag gör. Tills dess låter jag minnet av henne vara ytterst levande och känner försiktigt på den mjuka hårlocken emellanåt, som jag har sparat.
För egen del befinner jag mig också på en annan plats numera, som gift kvinna med min allra största kärlek! Med Honom har jag sakta men säkert liksom smugit uppåt längs västkusten under de år som har passerat. För tillfället har vi vårt hem i vackra Varberg tillsammans med en finfin hundkompis som kom till oss för drygt sex år sedan. Vi kan kalla honom Lilla Trollet även om han inte är särskilt liten.
Lilla Trollet är den snällaste och mest lojala hund jag någonsin mött! Han är speciell på väldigt många sätt och mycket försiktig, men samtidigt väldigt modig och ansvarsfull när det väl gäller. När inte husse är hemma tar han gärna på sig uppgiften att skydda mig från potentiella faror och håller noggrant koll på vilka som går förbi vårt hem. På promenader utan husse lämnar han knappt min sida. Han svänger ena tassen runt min arm när vi har varit ifrån varandra, som för att kramas och grymtar förnöjt när jag kliar honom på lårets insida eller i den hyfsat pälsfria ”armhålan”. Med Lilla Trollet har både jag och Mannen ett alldeles särskilt band och vi är tacksamma för varje dag som han finns med oss.
När jag och Mannen träffades brukade vi ofta säga att vi var varandras bästa vuxen. Som ett slags kvitto på att vi hittat det allra största i och med varandra, fast utan att utesluta den allra största kärleken till våra respektive barn. För den kärleken är ju också den största! Nu är mina älsklingsbarn vuxna som sagt, så det funkar inte att kalla Mannen min bästa vuxen längre, men känslan i det där består och den tror jag ni fattar... eller gör ni verkligen det? Ibland undrar jag om någon annan verkligen kan känna för sin man, så som jag känner för min. Känslorna som bara fanns där, från första stund vi sågs finns fortfarande kvar och med Honom är tillvaron fullkomlig och komplett! Jag är för evigt tacksam för att våra vägar korsades för elva år sedan men också helt övertygad om att det hade skett förr eller senare. Det var menat så. Alla livets vägval och beslut, de har visat vägen och lett fram till oss.
Livet, hörrni. Vi kan ta oss till fantastiska platser i livet om vi bara bestämmer oss för att ta tag i rodret och styra vår egen skuta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar