"Portad" från hemmet, sedan hjärtligt välkommen!

Jag satt i bilen på väg hem från jobbet idag och sneglade mot kassen med badkläder, som jag tog med mig när jag lämnade huset i morse. Tanken var att jag skulle åka raka vägen ner till badbryggan, för att därefter ta mig hem och packa upp matvarorna som jag hade i en annan kasse i bilen, men så tänkte jag att jag ju kunde ringa hem först - kanske var barnen badsugna de också? Så jag ringde.
Älsklingskillen svarade, och när han hörde att det var jag så blev hans röst genast en aning hemlighetsfull... "Vad gör ni?" undrade jag. Ja, det kunde han tyvärr inte säga - inte alls faktiskt. Och nej, något bad hade han verkligen inte tid med nu!
Jag bad att få prata med älsklingstjejen, som raskt tog telefonluren. Bada? Näää, det hade de minsann inte tid till just nu! Och hade jag tänkt komma hem nu eller? "Tja... snart", svarade jag med lite ynklig stämma. "Hur så?" Ja, det kunde hon inte berätta men jag fick i alla fall inte komma hem på minst en timme!
Jag försökte argumentera emot, sa att jag ju hade matvaror i bilen som måste in i kylskåpet - jag var faktiskt tvungen att komma hem snart. Men det argumentet bet inte alls! Om jag mötte upp båda älsklingsbarnen på en gång, vid infarten till vår lilla återvändsgata, så skulle de se till att transportera hem matvarorna på cykel - och plocka in allt i kyl och skafferi också! "Jaha... ja, det var ju snällt av er!", sa jag och hade inga andra alternativ just då än att helt enkelt gå med på de hemlighetsfulla barnens villkor. Tack och lov är de vid det här laget så stora att hemlighetsmakeri av det här slaget sällan betyder förbjudet eller katastrof, så jag kände mig väldigt lugn. Men mycket nyfiken!!

Barnen mötte upp några få minuter senare och jag... ja, jag fick vackert ge mig av igen. Jag vände om, in mot lilla staden igen för att lyxa till det med lite konstgjort solsken. Tjugo minuter i solariet blev ett skönt tidsfördriv denna halvmulna eftermiddag! Och sedan - det efterlängtade havsdoppet! Lika skönt som vanligt.

Ja, inte vet jag hur lång tid som därefter hade passerat men nu hade jag verkligen inte ro att vänta längre! Så jag ringde hem och förvarnade att nu var gamla morsan på väg, och så svängde jag in och parkerade. Gick mot ytterdörren med försiktiga steg... vad hade de hittat på egentligen..?

Varje förälders dröm gick i uppfyllelse när jag stegade in i hallen! De fina, fina barnen - älsklingsbarnen och extrabarnet - hade städat hela huset, varit iväg och pantat alla burkar och flaskor som stod i tvättstugan och skräpade, bäddat sina sängar och lagt in all ren tvätt i våra garderober!

Jag blev mållös, så himla glad och tacksam, väldigt varm inombords - och ohyggligt stolt! Vilka fina barn vi har!! Så omtänksamma och duktiga!

Alla barnen fick stora kramar och minst tusen tack. Och nu blir det bakelser!