1-0 blev 1-1..!

Nallebjörnsvovven blev överlycklig när vi kom ner på heden idag, för vem var inte där och traskade rundor om inte bästisen Lina! Bortsett från nallebjörnsvovvens stora kärlek Sune, så är nog Lina den bästa. De är lika stora, tjejerna, och gillar att springa fort tillsammans och att brottas. Eller att bara ligga bredvid varandra. Eller att hitta på lite bus...

Idag träffades vovvarna på heden som sagt, vår finfina promenadsträcka alldeles nere vid havet. Svansarna for rätt upp i vädret på dem båda två och de satte av i galopp när de fick syn på varandra. Det fanns helt enkelt inga andra alternativ än att koppla loss och låta dem härja fritt en stund. De for runt som vildar i vanlig ordning men lugnade sedan ner sig en smula, för en skön promenad sida vid sida - med de långa tungorna hängandes ut ur munnarna...
Jag och Linas matte gick där och småpratade, slängde en blick mot vovvarna då och då och förvissade oss om att de fortfarande traskade där sida vid sida. Det gjorde de också, ganska länge, ända tills M - Linas matte - konstaterade att de liksom hade dragit sig ganska långt ifrån oss... ner mot vattnet till...
"Tycker hon om att bada?" undrade M och nickade mot nallebjörnsvovven. "Jo det gör hon, väldigt mycket", svarade jag - och båda två anade vi vad de stora busarna hade i tankarna... Så vi visslade vackert och kallade in våra "små". Och visst hörde de oss, de stannde minsann till och tittade mot oss, började faktiskt gå mot oss också efter en liten stunds trugande och lockande. Började gå mot oss, märk väl. De kom dock inte ända fram för mellan oss och vovvarna fanns den mycket spännade "våtmarken". Och möjligen fanns det något oskyldigt litet djur där också, som kanske gjorde lite väsen av sig... Hur som helst så var det bra mycket mer intressant att kolla in det där blöta och klafsiga stället än att komma ända fram till mig och M. De båda busarna satte förstås genast nosarna i marken och hade plötsligt fullt upp med allt annat än att lyda...

Det var då jag (återigen) insåg att momentet "inkallning" behöver ständig repetition hemma hos oss. Nallebjörnsvovven är duktig och kan komma ihåg väldigt många saker, men just detta moment har av någon anledning passerat in genom det ena lurviga örat och ut genom det andra...

M gjorde ännu ett tappert försök att kalla in sin Lina, och såklart kom hon denna gång som på beställning. Duktig tjej! Och nallebjörnsvovven...? Ja, hon for fortfarande runt som ett yrväder med nosen i marken, alternativt slängde sig på magen i geggan, och hörde inte ett dugg av allt det jag ropade till henne. Gå ut och handgripligen hämta in henne? Någon som föreslår den varianten här? Jodå, visst tänkte jag på det - ända tills jag insåg hur våt den där "våtmarken" egentligen är och vilka sorts skor jag hade på fötterna (inga gummistövlar i alla fall).
Nej, jag valde helt enkelt det mesiga alternativet. Ett av de sämre alternativen alltså - så som man helst inte ska göra om man vill bli betraktad som the leader of the pack. Jag stod kvar bara, tillsammans med M och Lina (som vid det här laget hade gett sig på ett par försök att springa ut och hämta in sin kompis, men som varje gång blivit stoppad av sin "stränga" matte), och väntade tills nallebjörnsvovven var tillräckligt nära - vilket hon faktiskt var efter en stund. Och där blev hon infångad till slut, den "lilla" loppan!

Och ja, hon vann väl... det är väl så man får se det, antar jag. Men väl hemma blev det kvittering! 1-1 helt plötslig, för vovven åkte i badet omedelbums!