Yesss!! Den lilla schnauzern har bytat agilitygrupp!

Nallebjörnsvovven har börjat på agilitykurs tillsammans med älsklingstjejen. Idag gick det verkligen hur bra som helst, till skillnad från starttillfället förra veckan. Eller - det gick faktiskt ganska bra då också, ända tills att nallebjörnsvovven (efter en ganska lång stund) upptäckte att en av hennes "klasskompisar" var av rasen schnauzer... för schnauzrar gillar hon inte!

I nallebjörnsvovvens värld är anledningen ganska logisk och självklar; hon blev attackerad och biten av en stor, svart riesenschnauzer för ett bra tag sedan och var därefter så rädd att hon skakade varje gång vi stötte ihop med den där argbiggan på våra promenader. Rädslan höll i sig ganska länge, men övergick en dag till ren och skär ilska - som om den rädda nallebjörnsvovven helt enkelt hade bestämt sig för att "göra upp", en gång för alla... Helt plötsligt började hon göra kraftiga utfall när hon mötte sin fiende, det var verkligen ord och inga visor och hade vi släppt efter så vet jag inte vad som skulle kunna ha hänt. Så plötsligt en annan dag var det inte bara riesenschnauzern som var hennes värsta fiende, utan även andra riesenschnauzers... och sedan schnauzers överhuvudtaget... och där är vi nu.

Så när den okopplade nallebjörnsvovven förra veckan upptäckte att det spatserade runt en liten oskyldig schnauzer på träningsplanen så... Ja, hon rusade fram och mullrade sitt allra djupaste morr ända nere från "tåspetsarna" - det var en klar och tydlig varning som verkade säga "och du ditt lilla kryp masar dig härifrån NU, annars..." Nej, inget bitande, tack och lov, och inget annat hårdhänt heller från nallebjörnsvovvens sida, tack och lov som sagt... men den vettskrämda vovven höll ju på att svimma, i likhet med sin ännu räddare ägare.

För att göra en ganska lång historia kort så klarade sig alla ur situationen med liv och hälsa i behåll. Men någon vilja att därefter hjälpa vovvarna knyta vänskapsband, det hade schnauzerns ägare inte.

Och nu har alltså klassens sammansättning ändrats, och inga är gladare än nallebjörnsvovven och schnauzern för det!

Fast problemet är ju långt ifrån löst i och med detta. Inte på långa vägar. Men just nu känns det bra. Det gör helt enkelt agilitylivet lite lättare; nallebjörnsvovven kan vara okopplad på träningsplanen, hon kan koncentrera sig på det hon ska göra, slappna av och ha kul! Och hennes duktiga och engagerade hundförare - älsklingstjejen - kan slappna av hon också, tryggt förvissad om att allt är som det ska vara!