Ett hus fritt från utomhusmus!

Nummer 2 gömde sig bakom en korg i badrummet, och kikade fram när jag satt och kissade innan läggdags... Ja, det där var kanske fler detaljer än ni behövde - men det bästa jag kan göra för mig själv just nu är att få ur mig alla musdetaljer. Sen ska jag sätta punkt och gå vidare.
Liten mus, med lika svarta pepparkornsögon som nummer 1, kikade fram och sniffade med lilla nosen så att de tunna morrhåren hoppade. Så sträckte den ut sin lilla kropp, gjorde sig så lång och smal som den rimligtvis kunde och vred en aning på det lilla huvudet. Själv satt jag bara kvar där på toaletten, stel som en pinne i hela kroppen, totalt paralyserad.

Så möttes våra blickar, och plötsligt var rollerna ombytta! Lilla utomhusmusen, som nyss varit så rörlig och nyfiken stelnade genast till - totalt paralyserad - medan jag mycket snabbt blev klar med vad som för tillfället sysselsatte mig... (jag besparar er detaljerna här). Mina trötta ögon var med ens vidöppna, hjärtat bankade i ett fasligt tempo och i magen låg en svårdefinierbar obehagskänsla och tyngde.
Ett ögonblick senare var jag ute ur badrummet.

Sambon fick ta emot min nyss självupplevda story, vilken jag med oknäppta byxor snabbt och stressat hasplade ur mig, och kort därefter laddades musfällan om med ny skinkbit (jo, funkar mycket bättre än ost!).

Och jag hann väl inte mer än att svänga upp högerbenet i sängen, förrän jag för andra gången denna kväll fick höra det karaktäristiska ljudet av en musfälla som slår; "klonk!".

Och sedan samma dubbla känsla. Ännu en gång.

Lugn och ro i kroppen. Lättnad. Och samtidigt ett stänk av vemod, sorg.

Ytterligare en liten någon har fått sitt liv berövat. Gått i fällan.

Sov gott, du lilla.

Och förlåt. Igen.

Jag tror inte att vi ska ha möss fler gånger nu.

Nu sätter vi punkt.