"Snart är glada julen slut, slut, slut...

... julegranen bäres ut, ut, ut - men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat!"

Tiden går fort när man har roligt.

Snart är julen förbi, nyårshelgen tar över stafettpinnen och räkneverket ska bläddra fram till år 2009...

Men vi har haft en fin jul.

I år också.

Den 23:e la vi sista handen vid julstädning och julmatlagning, och de fina linneservetterna plockades fram och pressades. Ja, är det jul så är det! Det är väl ändå något visst med riktiga servetter? Och för mig känns det självklart att göra lite extra fint till jul...

Älsklingsbarnen och jag kom att tänka på en gammal Muminsaga, som lästes flitigt när de var mindre och som framför allt kom fram vid juletid... på tal om det där med att göra fint till jul, alltså.

I sagan får Muminfamiljen veta att julen ska komma - något som de alla ser fram emot med skräckblandad förtjusning, för ingen av dem vet egentligen vad det där "julen" är. De tänker så det knakar, funderar högt tillsammans och kommer fram till att det enda logiska är att denna "Jul" är en alldeles speciell och viktig figur, förhoppningsvis snäll och trevlig också.

Någon av dem har hört att det ska lagas en massa mat till Julen och tydligen hör det också till att man hugger sig en gran och pyntar den med fina saker... för annars... ja, vad händer annars? Blir Julen hemskt arg och besviken annars?

För att slippa eventuella otrevligheter sätter Muminmamman genast igång med matlagningen, det bakas blåbärspajer och annat gott, och Muminpappan ger sig iväg och hugger en stor och fin gran. I granen hänger de sedan det allra vackraste de har; en fin brosch som Muminmamman fick av Muminpappan någon gång i deras ungdom, Snorkfrökens vackra spegel, flera stycken långa pärlhalsband och en massa annat värdefullt. Och så sätter de sig alla och väntar...

Men när kommer den där Julen? Och hur ser han egentligen ut? Hur ska de kunna veta att det är just han, när han kommer? Jo, för en han är det nog...

Efter lååång väntan dyker istället ett par blyga och rädda små Knytt upp. De är hungriga och frusna och tittar längtansfullt med stooora ögon på den vackra granen som Muminfamiljen har klätt, och på all den goda maten... Och Muminmammans hjärta smälter. Förstås.

De små Knytten erbjuds att ta för sig - av Muminfamiljens mat och värme och gemenskap! För hur i hela friden skulle de kunna motstå de små Knytten och deras bedjande ögon? De är ju så små och frusna, hungriga och ensamma... Muminfamiljen har ett överflöd utan dess like framför sig och någon figur vid namn Julen syns ju i alla fall inte till.

Ja, så slutar denna kväll på ett fint och bra sätt i Mumindalen - med mättnad och belåtenhet, värme och gemenskap... i en fin och omsorgsfullt pyntad miljö, som pricken över i liksom, och alla är nöjda och glada!

Det är en fin saga det där.

Och egentligen sammanfattar den även vår julhelg... den 23:e, 24:e och 25:e...

Vi har känt värme och gemenskap, mättnad och belåtenhet, där vi har samlats hos varandra i fina och omsorgsfullt pyntade hem.

Någonstans i världen har också små "knytt" fått ta del av vårt överflöd. Med Unicef:s hjälp.

Det känns väldigt bra.

Tack för fina juldagar!

En god fortsättning på året, önskar jag er alla!