Den blomstertid nu kommer...

Skolavslutning. En härlig dag som väcker minnen till liv...

Jag kan fortfarande komma ihåg den speciella känslan som infann sig på låg- och mellanstadiets avslutningsmorgnar. Luften dallrade av förväntan och högtidlighet. Äntligen fick man ta på sig den fina klänningen och de nya sandalerna, som väntat i garderobens mörker i en hel evighet. Mamma lockade håret på både mig och min syster och vi kände oss sååå fina! Strax innan vi skulle ge oss av hemifrån fick vi plocka varsin fin bukett av trädgårdens blommor - att ge till fröken! - och mamma hjälpte oss att omsorgsfullt packa in stjälkarna i vått hushållspapper och plastpåse. Så var det dags att ge sig av, klassen samlades och vi tågade i fina rader mot kyrkan. Stolta föräldrar fick se sina barn ta farväl av ännu ett skolår och tillsammans sjöng vi både "den blomstertid nu kommer" och " i denna ljuva sommartid". Man vill ju gärna tro att solen alltid lyste från klarblå himmel utanför kyrkfönsterna, men jag minns att det faktiskt var en hel del blåsiga och regninga skolavslutningar också...

Och så var vi plötsligt FRIA! Ett oändligt långt sommarlov väntade och det var en skööön känsla!

När jag slutade 6:an var känslan en annan. Visst var det soligt och glatt på sitt sätt, men faktiskt mest vemodigt och sorgligt. Högstadiet väntade... med ny skola, nya lärare, nya och okända rutiner, och en hel massa nya elever som man aldrig hade träffat tidigare. Spännnade och ganska skrämmande. För en liten sjätteklassare från byhålan var det ett stort steg som väntade! På skolavslutningen i 6:an var vi också en klasskamrat mindre än vad vi varit alla andra år. Det blev aldrig någon högstadietid, någon tonårstid, studentexamen eller vuxenliv för H. Han dog bara någon månad innan skolavslutningen, hastigt och mycket tragiskt, och vi saknade honom väldigt mycket den dagen. Skolavslutningen i 6:an var speciell.

Högstadiets skolavslutningar var mest härliga och efterlängtade - bortsett från den i 9:an. Jag älskade högstadietiden! Det var kul för det allra mesta och livet lekte! På 9:ans skolavslutning grät jag floder. Tårar av sorg över att ta farväl av allt det roliga, alla betydelsfulla lärare som på olika sätt gjort avtryck och intryck, alla underbara vänner som nu gav sig iväg på alla möjliga håll... och så klassen - vi som hade världens bästa sammanhållning och som hängt ihop sedan "lekis"! Nu väntade oss nästa etapp i livet - den som inte blev så himla bra för min del. Men det är en helt annan historia som inte hör hemma här.

Imorgon väntar ännu en skolavslutning. Älsklingskillen slutar 4:an (redan??!!) och älsklingstjejen slutar 8:an (va??!!). Jag och sambon har i vanlig ordning tagit ledigt, för att få dela upplevelsen av skolavslutning med vår grabb. Det kommer att bli en härlig förmiddag, med sång och tal och jordgubbstårta!
När man slutar 8:an vill man helst slippa ha mamma där... det förstår jag så väl. Men i tankarna är jag hos dottern också - och jag applåderar så det dånar när hon har sjungit sin solosång!