Hem ljuva hem!

Visst är det härligt att åka iväg mellan varven - få bryta vardagslunken lite grann och ge plats åt en lagom dos spänning, en del nya upplevelser och ett skönt miljöombyte. Men lika härligt är det faktiskt att komma hem igen - till familjens trygga famn, det "gamla vanliga", de invanda rutinerna och de efterlängtade familjemedlemmarna!
Kort sagt; det är skönt att vara hemma igen.

Kloka, duktiga, roliga och erfarna forskare/föreläsare har nu tankat mig full av nyttig och användbar information, en hel ryggsäck med spännade material har jag fått med mig hem och en himla massa kul har jag upplevt tillsammans med B och C!

På mycket nära håll har vi fått beskåda ett oerhört sliskigt tangopar... C misstänkte skarpt att tangotjejen hade massvis med hår under armarna, och troligtvis hade tangogubben (ja - gubben!) dränkt in sitt ansikte i någon härlig after shave för tjejen tryckte sin näsa hårt in i hans kind under hela dansuppvisningen... På alldeles för nära håll har vi också tvingats "bekanta oss" med en VD för ett (enligt honom själv) mycket stort och framgångsrikt, svenskt företag (han vägrade dock avslöja vilket och vi struntade verkligen i vilket).
Vidare har Umeå city traskats igenom både två och tre gånger - vi har beskådat de många björkträden och lockats in i alla möjliga affärer, ett och annat konditori samt en indisk restaurang med fantastiskt god mat!

Utöver allt detta har vi också hunnit med en liten men ack så trevlig förfest (tack B för vin! och tack C för tilltugg!) strax innan anslutningen till övriga skolkuratorer och måndagskvällens gemensamma middag (där ungtupp för övrigt serverades - kan det måhända vara någon skojig tanke bakom detta, då Sveriges Skolkuratorsförening till allra största del består av kvinnfolk??).

Jobbsnack har hunnits med, lite privatsnack har hunnits med, presenter har handlats hem till familjemedlemmarna och flygresekvoten har fyllts för en tid framöver... Ja, nog har vi varit effektiva och använt tiden väl!

Många roliga och trevliga minnen har jag med mig från vår gemensamma Umeåresa, dock finns det ett minne som lyser lite starkare än alla de andra...

... minnet av vår älsklingskille Benjamin! (jo, men han ser väl ut att heta något i den stilen?)
Han bara stod där, tyst och stilla mitt på torget i sin blåa stickade halsduk och sin allra finaste mössa. Oavsett tid på dygnet så stod han där troget och väntade på oss - inga nyfikna frågor om var vi hade varit, vilka vi hade träffat och varför vi inte hade frågat honom om han hade lust att hänga på... Nej, han bara fanns där och tog emot oss, lät oss klänga bäst vi ville...

C och B bekantar sig med Benjamin...

(bilden publicerad med godkännande av dem alla tre!)