Hit the road "Jack", and don´t you come back no more!

Mina händer "svullnade"plötsligt. Eller - känslan var sådan, för händerna såg fortfarande ut som vanligt... Konstigt. Om jag kände med fingertopparna på insidan av handen så kände jag ingenting. Ingenting. Det var också konstigt. Men jag skakade av mig känslan så gott jag kunde och gick vidare.
Ännu konstigare blev det när någonting vitt dök upp i ena ögonvrån. Någonting vitt som jag inte kunde ta bort, som jag inte ens fick tag på. Det vita spred sig över synfältet och "suddade ut" allting jag tittade på - saker, text, ansikten... allting jag försökte fästa blicken på försvann, blev till ett stort hål, och i hela min kropp spreds en märklig känsla av overklighet. Det är svårt att förklara. Ännu svårare att uppleva.
Så kom illamåendet, det sköljde över mig i vågor, starkt och ihärdigt. Overklighetskänslan kompletterades av fullständig panik - som om det förstnämnda inte skulle vara tillräckligt... Jag vet inte hur länge jag kämpade med (mot!) dessa känslor, men gissar på att det var en bra stund.
Och så plötsligt - pang! Någonting slog mig hårt i huvudet, bultade och borrade bakom mitt vänstra öga och la sig som ett hårt band över min panna. Jag som aldrig någonsin har huvudvärk förstod inte riktigt vad som hände. Kroppen jobbade på egen hand, mot något för mig helt okänt och jag hade ingen möjlighet att vare sig kontrollera, stoppa, pausa eller lindra... Hade bara ett enda val - att följa med i det som hände och hoppas på att allt i grund och botten var som det skulle. Med mig. I mig.
När jag äntligen fick ta av mig skor och ytterkläder, hemma i min egen hall, började jag fundera. Blev rädd. Vad var det som hände i min kropp?

Jag tror att jag fick mitt livs första migränanfall i förrgår.
Jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver uppleva något sådant igen.