7 oktober 2008

Till dig, T

Längre än så här gick det inte och jag är så ledsen för din skull. Ledsen för din skull men glad för min egen! Du finns fortfarande!

När ska du få lugn och ro i ditt liv? När ska du hitta pusselbiten som fattas - den som kan få dig att acceptera, förlåta för din egen skull och sedan gå vidare?
Jag hoppas att den finns för dig. Någonstans. Och jag hoppas att du hittar den. Snart!

Jag vill ge mig av till dig så fort det bara går! Jag vill sitta hos dig, hålla din hand och trösta dig som jag har gjort så många gånger. Låta dig krypa upp i mitt knä och bara få vara liten igen. Så liten som jag tror att du är fortfarande. Inuti.

Jag vet bara inte om du skulle orka med att se alla mina tårar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar