Sommarsol och Mors-dags-tankar

Gårdagen startade med full aktivitet. Sambon klippte gräs och förgiftade seglivat ogräs medan jag rensade rabatter och vattnade sommarplantor. Sedan åkte vattenspridaren fram och den törstiga gräsmattan jublade! Det är verkligen inte många regndroppar som har bemödat sig med att falla till marken på sistone - på gott och ont, beroende på vem eller vad man är. För egen del klarar jag mig alldeles utmärkt med gassande sol dagarna i ända, men för alla naturens växter finns det väl annat att önska kan man tänka.

Ja, när vattenspridaren åkte fram ansåg sambon och jag att vi hade fullgjort vårt dagsverke. Jag parkerade genast min utarbetade kropp i solsängen, medan sambon ansåg att TV-soffan var ett bättre alternativ en solig och varm lördag... (??)

Dagen avslutades med grillmiddag och Eurovision Song Contest. Det sistnämnda kunde jag dock klarat mig utan. ESC är inte vad det en gång varit och i år orkade jag nätt och jämnt se klart alla bidragen. Perelli är definitivt inte "my cup of tea", så jag hejade på Danmark istället. För det hör ju liksom till att man ska heja på någon.

Idag vaknade jag upp till ännu en solig och varm dag. "Mors dag".

Kände att jag behövde röra lite på dököttet och bestämde mig för en uppfriskande joggingtur innan frukost. Har man bara lyckats bestämma sig, och dragit på sig träningsbrallorna, så är det såååå skönt! Utöver de dagliga promenaderna med vovven har jag nu sprungit en eller ett par gånger i veckan under ca tre veckors tid, så nu känner jag att kondisen är på väg tillbaka. Det är en härlig känsla, och jag är otroligt stolt över mig själv!

"Mors dag", som sagt. Denna företeelse är ingen särskild tradition här hos oss.

Jag är uppvuxen med en härlig frihet vad gäller Mors dag och Fars dag. Mamma och pappa har aldrig haft några särskilda förväntningar på dessa dagar - på mig och min syster - och det har varit (och är) väldigt skönt, otroligt skönt. Jag har aldrig behövt ha dåligt samvete för att jag inte har köpt något eller gjort något åt dem, jag har inte ens känt mig tvungen att ringa dem och säga grattis (eller vad det nu är man bör säga...), för jag vet att det har känts hur bra som helst för dem i alla fall!

Mamma och pappa gjorde tidigt klart för mig och min syster att de var (är) föräldrar åt oss alla dagar - inte mer en viss dag på våren eller hösten utan lika mycket alltid. Små presenter, en kärleksfull kram och fina ord kunde (och kan) vi ge varann precis vilken dag som helst. Och det gjorde (gör) vi. Från barn till förälder, likaväl som från förälder till barn!

Den där frihetskänslan - befrielsen från särskilda förväntningar och dåligt samvete - den visste jag tidigt att jag också ville ge mina barn. Mina älsklingar får gärna säga grattis till mig, och de får gärna ge mig blommor och små presenter, men jag vill att de ska göra det för sin egen skull - för att de verkligen vill. Inte för att det råkar vara ett visst datum och för att alla möjliga affärer vill roffa åt sig deras pengar.

Precis som min mamma och pappa sa till mig, säger jag också till mina barn - att förälder, det är jag alla dagar. Och jag förväntar mig inte någon tacksamhet för det. Det som verkligen betyder något är vetskapen om att de litar på mig. De vet att jag finns där för dem precis när som helst, och jag älskar dem till tidens ände!