Funderingar

Fredag. Snart lunch och snart dags att hämta älsklingsjejen vid kyrkans församlingshem, vilket tyvärr ligger en ganska bra bit ifrån vårt hus. Vanligtvis är det buss eller cykel som får äran att transportera henne fram och tillbaka, men idag är jag ledig och har möjlighet att underlätta för henne. Och då gör jag väldigt gärna det!

Älsklingstjejen har för tillfället fullt upp med sin "konfa-läsning" och konfirmationsceremonin närmar sig med stormsteg... Bara en vecka kvar. Hon har gjort "gästlista" och med viss tvekan även bjudit in sin farmor. Farmor är tyvärr ingen närvarande farmor och kontakten som stannade av för väldigt många år sedan återupptogs så sent som i vintras, då jag och älsklingstjejen åkte hem till henne med en julblomma. Det blev kaffe och kakor och prat om varför det blivit som det blivit med kontakten. På så sätt är hon en bra farmor, en bra människa. Det är enkel, rak och öppen kommunikation, vilket minimerar risken för missförstånd och feltolkningar av alla de slag.

För älsklingen är det kluvet. Hon vill förstås ha en farmor, kontakt med en del av sitt ursprung, men det är svårt när ansvaret till stor del vilar på hennes egna axlar. För mig är det konstigt och rent av obegripligt att man som vuxen aktivt väljer bort möjligheten att lära känna "en del av sitt eget barn", en förlängning av det liv man själv har satt till världen - en ny individ och en unik relation som kan tillföra så mycket! Och jag gissar att det för älsklingstjejen är lika obegripligt, om inte ännu mer. Särskilt eftersom kontakten med andra barnbarn ser annorlunda ut. Vilka frågor kring den egna personen virvlar inte runt i huvudet...? Jag vet. Åtminstone hur det var för mig, för jag hade också en farmor av den sorten. Ja, vad ska man säga? Jag kan bara konstatera att det är farmors förlust. Mest.

Nåväl, nu är alla inbjudningskorten skivna och postade, och några av gästerna har redan hört av sig och tackat ja till inbjudan. Det blir nog fint och bra på älsklingstjejens konfa-dag.
Här hemma berättar hon om spännande diskussioner, rollspel och värderingsövningar, nya bekantskaper, nya insikter och kunskaper... Och jag minns och drar paralleller till min egen konfirmationstid. Jag är glad att jag genomförde den, för den gav så mycket mer än presenter...

På mitt vänstra långfinger bär jag fortfarande den vackra, speciella guldring jag fick av mina föräldrar, dagen då jag konfirmerades. Den var en present, ett fint smycke som jag blev väldigt glad för och som jag stolt visade upp för mina kompisar. Men den var också något annat. Kanske inte just då, men lite senare. Ringen är för mig ett minne av spännande diskussioner, nya bekantskaper, insikter, erfarenheter och kunskaper. Ett speciellt sammanhang, en fin och högtidlig ceremoni, och en milstolpe i mitt liv.