När jag och syster yster var små fick vi inte hoppa på golvet när våra föräldrar hade bjudit hem till fest. Den enkla anledningen till det var att hopp på golvet skickade oönskade skakningar till skivspelaren, vilket i sin tur medförde att det blev hack i skivan. Detta eftersom skivarmens stift gjorde repor i vinylen. Vi var alltså noga med att inte hoppa just då.
Annat var det om man var hemma hos någon annan... he he. Jag minns att jag hoppade ganska hårt en gång när vi var hemma hos min betydligt äldre kusin. Kusin P hade egen skivspelare på rummet och en hel läskback full med egna LP-skivor. När stora P och hans tonårspolare lämnade rummet en kort stund råkade jag repa hans nya LP riktigt ordentligt, och jag blev naturligtvis väldigt nervös när jag tänkte på hur arg och besviken P skulle bli om (när) han blev varse... Så jag skyndade mig att stänga av skivspelaren, vände skivan till B-sidan istället och liksom låtsades som att det regnade. Och konstigt nog sa P aldrig ett knyst om den där repan.
Av någon anledning halkade vi in på nostalgispåret idag, när vi väntade på hämtmaten ute på M:s soliga altan. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men plötsligt stod K och pratade om clownen Manne - han som pratade teckenspråk och cyklade iväg på en cykel som egentligen inte rörde sig ur fläcken. Och så åt han jämt banan. Varken jag eller K gillade när det var Manne på barnprogrammet. Lika lite gillade vi de urtrista dockteatrarna eller skuggspelen från allehanda mysko länder. Vem av oss 60- och 70-talsungar hade koll på Tjeckoslovakien, Ungern, Polen och deras kända folksagor och sägner...? Men det var jämt därifrån dessa märkliga dockteatrar och skuggspel var hämtade. Nåja, det var åtminstone barnprogram. Och sådana drällde det inte precis av på den tiden.
En betydligt roligare sak än både Manne och skuggspel är att C tvingades väsa "käften, jag spelar in!!" till sin mamma, när mamman helt ovetande öppnade dörren till det rum där C satt instängd hela eftermiddagen och lyssnade på Tracks-listan, bara för att i vänlighetens namn upplysa C om att det var dags att äta. Den enkla anledningen till C:s väsande var att C satt bredvid radions högtalare med sin bandspelare och spelade in de ljud som strömmade ut i rummet - låtarna på Tracks-listan. Inga sladdar och fiffiga kopplingar där inte, som eventuellt skulle kunna leda ljudet direkt från radion in till C:s kasettband, nej på den tiden var det liveinspelning, så att säga... Och den ömma moderns "C, nu är det mat!" fastnade alltså med all sannolikhet på C:s fräcka blandband... (jo, töntordet "fräck" är helt rätt i tiden här, och användes flitigt som synonym till senare tiders "häftig" och "cool").
Ytterligare en kul sak är att man i J:s familj aldrig kunde lyssna på singelskivor hemma hos sig. Singelskivorna hade nämligen ofta ett mycket större hål i mitten än vad LP-skivorna hade, och de passade alltså inte automatiskt i skivspelarens hållare. Som lösning på detta problem fanns dock en liten plastplupp att sätta i skivspelarens mitt, vilken fyllde ut singelskivornas stora mittpunkt och gjorde de spelbara, men hos J kom man aldrig på det där riktigt... Visst hittade de plastpluppen, men ingen förstod riktigt vad den skulle vara bra till, så den blev inte så långlivad i J:s hem och jag antar att den kastades. Kvar fanns singelskivorna som aldrig kunde bli spelade...
Vi stod där på altanen idag - K, C, J och jag - och kom att tänka på en hel massa märkliga saker och företeelser som hör ihop med 70- och 80-talet. Och vi skrattade så vi höll på att gå sönder! Tänk att det verkligen var så där när vi var små och växte upp! Helt osannolikt, och hysteriskt roligt såhär i efterhand!
På något märkligt sätt känns det stort att ha varit med. Då. På den tiden.
(Det är många vuxenpoäng på den, va?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar