T

Du har varit med mig hela dagen! Ända sedan jag pratade med dig i telefon i förmiddags har du virvlat runt i mina tankar. Du är speciell för mig och jag blev så glad över att höra din röst igen!

Du var bara åtta år när jag träffade dig första gången. Ett charmigt, blont och lockigt litet busfrö med sorgsna ögon. Du var ett sådant barn som man förundras över, som är någonting utöver det vanliga och som så tydligt har två åldrar - en faktisk och en helt annan, baserad på livserfarenheter... Trots din unga ålder hade du tyvärr redan varit med om en hel massa saker, inte alltid så bra saker, och jag kände en sådan ömhet för dig. Ömhet och beskyddarinstinkt!

Du var åtta, och jag 10 år äldre. Jag brukade hjälpa dig med läxorna så ofta jag hade möjlighet, för att jag tyckte att det var kul och för att jag tyckte om att vara med dig. Men också för att ingen annan hjälpte dig. Och vi fick fin kontakt du och jag - vi blev kompisar!
På skolan frågade de om jag ville bli din "assistent". Jag hade redan varit i din klass en hel termin under andra premisser och trivdes bra med er alla, och det hade blivit tydligt för många hur bra du och jag fungerade tillsammans. Tyvärr var det inte så många andra som fungerade med dig... I ärlighetens namn undrar jag hur många som ville fungera tillsammans med dig, hur många som verkligen ville lära känna dig och försöka visa att människor faktiskt går att lita på.

Du var en missförstådd liten pojke. En arg, besviken och ledsen pojke - och en pojke som man kunde beskylla för både det ena och det andra otyget, oavsett om du var skyldig eller ej. Jag vägrade ta till mig bilden av dig som den elaking som jämt förstörde och jämt sårade med flit. Jag valde att finnas vid din sida i klassrummet och tillsammans kämpade vi igenom allt som skulle göras där. Det var inte alltid enkelt, men det gick. På rasterna var det du och jag igen, och jag försökte få dina klasskompisar att se fler sidor av dig än de som de var vana vid. Det var inte heller alltid enkelt, men kanske kom vi en liten bit på väg ibland... Jag var stolt över dig. Och du var stolt över att ha mig där! Jag tittade och hejade på dig när ni spelade fotboll på rasterna, jag följde med dig till "den blåsta skolpsykologen" och jag fångade dig när du försökte sticka ifrån skolan. Jag skällde på dig, jag förmanade dig, jag berömde dig, peppade dig och kramade dig. Jag fanns där för dig och jag trodde på dig!

Men så hände något. Du skulle plötsligt få bo i en annan familj och kunde inte förstå varför. Det var ledsamt, sorgligt och du tappade ännu en bit av det pyttelilla förtroende du möjligtvis hade för omgivningen. Det blev många nya familjer för dig under årens lopp, och många olika institutioner. Och jag var troget där och hälsade på dig. Men du förändrades, och det gick fort. En alltför ung liten pojke sysslade med saker som inte hör ihop med barn överhuvudtaget. Inte med någon vad det beträffar, men framför allt inte med dig!

Vi tappade kontakten. Emellanåt fick jag på omvägar höra hur det gick för dig, hur du gick ner dig djupare och djupare och ett tag trodde jag att allt var på väg att ta slut.

Och så fanns du där plötsligt en dag. Glad och välmående på konstgjord väg, iklädd en lång, blek och mycket mager kropp. I en liten tygpåse bar du omkring på ditt allra värdefullaste och berättade med stor entusiasm om hur du tänkte ändra din redan ganska märkliga frisyr... Jag log och höll med, kramade om dig och grät inombords. Vart hade du tagit vägen?
Genom alla år har jag tänkt så mycket på dig! Jag har undrat, hoppats och längtat efter att få träffa dig igen- den charmiga killen som egentligen är du.

Och i morse hade jag dig i telefonluren! En skör och trevande röst, något förändrad, men det var du! Du är på väg tillbaka, i alla fall är det vad du har bestämt dig för. The botten is nådd, eller vad man säger. Jag jublar! Och jag tror på dig.