1 juli 2008

Ett halvår har passerat...

Tro det eller ej - men just idag har jag varit rökfri, faktiskt helt nikotinfri, i hela sex månader!!! Det är ofattbart länge och jag förstår det inte riktigt själv. Tänk att tiden har gått så fort, och tänk att det faktiskt var så enkelt att sluta!

Jag var 14 år när jag började röka. Jag och vännerna var på 15-årsdisco och bästisen J, som redan hade rökt ett tag, tyckte att jag åtminstone kunde smaka. Jag som alltid hade varit värsta ciggmotståndaren hade förändrats ganska mycket det senaste halvåret, vissa åsikter och ställningstaganden hade bytats ut mot andra, nya - och jag tänkte att jo... smaka kunde jag väl. Så jag smakade av J:s blåa Blend och tyckte tyvärr om det. Det var lätt att röka "munbloss" med mentholsmak, och så såg man ju onekligen ganska världsvan ut... Det var i alla fall vad jag tyckte då. Dessutom blev man plötsligt en av de lite mer spännande människorna, fick en tillhörighet som lockade mer än det man var van vid liksom. Jag tror att jag rökte hela kvällen, den där första kvällen. Och när jag kom hem sent på natten hade jag glömt bort att det låg en sparad halv cigarett i skjortans bröstficka...
Den där halva ciggen hittade förstås min mamma nästa dag. Hon ville vara hygglig och stoppa mina inrökta kläder i tvättmaskinen och på ren rutin gick hon igenom mina fickor - och ja, upp fiskades den där halva ciggen... Mamma, som själv rökte på den tiden, tyckte att hon hade svårt att säga någonting annat än att hon hoppades att jag inte tänkte fortsätta röka. Nej, nej - såklart inte... Men det tänkte jag visst. Och gjorde det väldigt länge innan hon kom på mig nästa gång.
Det där är ungefär 24 år sedan. Det är lång tid. Under årens lopp har blåa Blend bytats ut mot andra märken och smaker, starkare och svagare i takt med livets berg-och-dalbana och mer eller mindre seriösa försök att sluta - alternativt "trappa ner"... Det enda som har bestått genom åren är just rökningen.

Cigaretterna har verkligen varit mina bästa vänner, hur hemskt eller tramsigt det än kan låta. Visst har jag velat sluta, verkligen önskat att bli av med dem, men aldrig lyckades jag hitta den där allra innersta motivationen, den som kommer inifrån och är förankrad på riktigt. För det är just det jag tror att den måste vara innan det kan vara möjligt att sluta. Så tror jag att det är med allt missbruk, och mitt drogmissbruk har ju inte varit annorlunda än något annat drogmissbruk - bortsett från den enda skillnaden att cigaretter är en legaliserad och relativt accepterad drog i Sverige, ja i nästan hela världen antar jag. Hade man från början vetat, då när tobaksrökningen glorifierades som allra bäst, hur starkt beroendeframkallande den är - och vilka livsfarliga ämnen röken består av - så är jag övertygad om att även cigaretter hade narkotikaklassats. Även nikotin är en sinnesförändrande substans (och den drar vi utan skrupler i oss, inför oss själva och våra barn...).

Min innersta vilja och motivation att sluta har jag till stor del barnen att tacka för. För mig blev det allt svårare att förklara för dem varför jag återigen stod där ute på trappan med ciggen i handen. Och jag började på allvar fundera över vilka signaler jag gav mina barn, vilka budskap jag gav dem (dubbla budskap i allra högsta grad!) och vilken slags förebild jag ville vara för dem. Jag tänkte på vad som egentligen var viktigast - mina högst egoistiska, invanda och egentligen inbillade behov - eller mina barns rätt till en frisk och levande mamma? Mina barns rätt till inandningsluft fri från dödliga gifter... för det ska man ju inte inbilla sig att de slipper, oavsett om det röks ute på trappor eller under köksfläktar.
Såhär i efterhand är svaren på alla mina frågor och funderingar så otroligt enkla och uppenbara! Men där och då, under flera års tid, behövde jag tid att fundera. Tid att förbereda mig, bestämma mig.

Så en dag var jag bara färdig. Någon gång i september, oktober förra året beslutade jag mig för att röka året ut och sedan inte en endaste dag till. På nyårsdagen 2008 fanns det hela 17 cigaretter kvar i asken, och jag lät dem ligga kvar. Kropp och själ fick vackert ta farväl av allt vad nikotin heter! Och visst funkade det! En dag i taget...
De 17 cigaretterna ligger faktiskt fortfarande kvar. Jag längtar till den dagen då jag känner mig 100 % redo att smula sönder giftpinnarna och kasta dem, få göra slut på eländet forever and ever. Jag är inte där ännu, men väldigt snart tror jag. Under tiden hurrar jag för mig själv (och duktiga sambon som gör samma resa!) och gratulerar på sexmånadersdagen!!

2 kommentarer:

  1. Heja heja!

    Du e' ju skitduktig!!!

    Unna dig något efterlängtat för alla de pengar du tidigare blåst upp... eller satsa på en liten romantisk tripp för dig & din "rökfria gubbe"...

    Kram & Grattis på 6 månaders dagen
    /B

    SvaraRadera
  2. Tack tack för beröm, kära B! Du är så bra på att peppa och jag suger åt mig allt vad jag kan - känner mig otroligt stolt!

    Ja, tänk om man hade kvar alla de där pengarna...
    Men en belöning är ju på sin plats! Får väl se vad jag kan hitta på... ; )

    SvaraRadera