Konfirmation och Gudstro

Älsklingstjejen är nu konfirmerad, och vilken otroligt fin konfirmation vi fick ta del av igår!

Efter ingångsprocessionen (med älsklingen i spetsen!) redovisade konfirmanderna vad de lärt sig och arbetat med under de tre senaste veckorna, och borta var tack och lov den trista och stela "fråga-svara-metoden" (vilken användes på min egen konfirmation för hundra år sedan). Istället fick vi ta del av någonting helt annat! Till mäktig musik framförde konfirmanderna först ett starkt och ordlöst drama (som verkligen berörde på djupet) och fortsatte sedan med dans, sång och en förklaring av frälsarkransens olika pärlor. Bland sångerna fanns Marie Fredrikssons "Tro", vilken framfördes på teckenspråk mitt ibland alla oss åskådare. Så vackert...

Efter redovisningen höll konfirmationsledaren tal till sina "älskade pärlor" och hon sa så många kloka saker! Bland annat förtydligade hon att man inte "blir kristen" i och med konfirmationen, inte heller blir man nödvändigtvis "frälst". Konfirmationen är en bekräftelse av dopet, javisst, men utöver detta faktum kan konfirmationstiden vara en möjlighet att ta reda på var jag själv står i förhållande till det som den svenska kyrkan och kristendomen står för. Jag ville nästan ställa mig upp och ropa "jaaa, precis så!", för det är just så jag tänker.

Som ung 15-åring i början av livets stig kan jag kanske inte kan ta till mig precis allt som jag får veta och som andra berättar för mig. Nej, kanske inte allt just nu, men kanske delar av budskapet och kanske mer om ett år... eller om två år...? Kanske ännu lite senare, eller kanske inte alls. Hur som helst har jag under konfirmationstiden varit aktivt delaktig i en dialog mellan mig själv och den svenska kyrkan. Jag har tillsammans med andra sökare gått till "ursprungskällan" för att leta fakta och under en intensiv period har vi vänt och vridit på tankar och känslor, andras och våra egna. Utifrån mina egna upplevelser och nyvunna kunskaper kan jag sedan - om jag vill - formulera min alldeles egna tro. Det kan jag förvisso göra i alla fall, med eller utan konfirmation i bagaget, men ändå... Kunskap och egna erfarenheter kan aldrig vara fel och förstahandsinformationen är i mitt tycke den bästa.

Den kloka konfaledaren sa till sist det klokaste av allt till sina konfirmander - "tro på er själva, för ni vet vad som är rätt".

Själv tror jag på Gud på mitt eget sätt och tänker att "det" för mig är allt som är gott, fint och positivt - i människan, i djuren, på jorden, i naturen, i tanke och i handling, i hela universum och överallt. Jag skulle kunna byta ut "Gud" mot vilket annat ord som helst och det är en tro som för mig känns rätt. Därmed inte sagt det i min värld enbart finns gott, eller att jag själv på något vis skulle vara enbart gott. Nej, verkligen inte. Inte alls. Jag är bara människa, med allt vad det innebär, och världen är stor.

Jag tror på att livet har en mening, på att allting i livet görs eller kommer i vår väg av en eller två enkla anledningar - för att vi ska lära oss något och/eller för att vi ska ha kul och må bra helt enkelt! En fin, god och positiv tanke som har hjälpt och tröstat mig många gånger.