Tadaaa..!

Tadaaa..! nr 1: Vattentunnans skador är läkta! Stödförbandet är avplockat och allt är bra igen!

Tadaaa..! nr 2: Igår tog jag årets första dopp i havet!
Hoppade upp på cykeln strax efter frukost, slängde badhandduken lite nonchalant i cykelkorgen och drog med mig älsklingstjejen ner till piren, fast besluten om att det nu skulle ske! Efter frukost var en bra tid att ge sig i kast med uppgiften tänkte jag, eftersom det inte brukar vara så mycket folk där då och man kan fega ur om det skulle bli aktuellt... Det blir dock sällan aktuellt om jag har dottern med mig. För i sådana eventuellt-fega-ur-situationer är hon verkligen en av de allra bästa! Vi är rätt lika vi två - målmedvetna och envisa som synden - och när den ena av oss vacklar kan den andra peppa och styra upp igen. Och det är precis vad hon gör om jag börjar vackla! Härliga, kloka hon!

Så stod vi där på badbryggans första trappsteg, redo som aldrig förr trots alla hurtiga vinterbadares gissningar om att badtemperaturen nog borde ligga någonstans runt 18-19 grader (vilket är rätt kallt enligt mig). Och jag tvekade inte en sekund, bara kastade mig i böljan den blå strax efter älsklingstjejen - och herregud va skönt det var! Kristallklart vatten, friskt och lite "bitigt" (som sambon brukar uttrycka det)... och varför i hela fridens namn har jag väntat??!! Ja, jo, det är väldigt lätt att vara kaxig när det väl är gjort... ; )

Älsklingstjejen och jag blev alldeles euforiska där i vattnet, skrattade och hoppade och plaskade! Sedan ville älsklingstjejen hoppa från piren. Det ville inte jag däremot, utan nöjde mig med att titta på henne och peka ut var maneterna höll hus någonstans. För de vill hon gärna slippa. Det blev ett par hopp från piren innan hon simmade tillbaka till badbryggan, och sedan satt vi där på bänken i solen och bara njöööt. Varmt och gott, sommar, sol och salt hav, och så hon och jag och vår smått sjuka humor. Sådana där speciella stunder med bara henne - min stora, fina älsklingstjej - är något av det allra bästa jag vet!

Jag passade på att ta ett dopp till innan vi hoppade upp på cyklarna och begav oss hemåt igen, för nu tillhör man ju de modigas skara! När jag sedan passerade köksfönstret här hemma såg jag att sambon stod där och tittade ut. Jag sträckte på mig riktigt ordentligt, log lite lagom finurligt åt honom och kastade med mitt havsvattenblöta hår! Sambon tittade konstigt på mig och verkade inte alls förstå det jag försökte visa - att jag var stolt som en kyrktupp (kan man vara det - "stolt som en tupp" om man är tjej/kvinna?) över att jag lyckats ta mig över badtröskeln! Så jag fick ju såklart berätta det när jag klivit av cykeln. Men det gjorde jag så gärna! : )