Ett mysterium är löst!

Mysteriet har fått sin lösning! Det är en förskrämd och ensam get som hemsöker vår nallebjörnsvovve...
Denna get har aldrig någonsin funnits på "vår" hed tidigare, och nu står den plötsligt bara där! Inhägnad, ensam och till synes helt övergiven. Sambon gissar att geten har kommit som en "kul" present till någon nybliven 40-åring eller så, vilket i så fall är väldigt tragiskt och i mitt tycke så nära djurplågeri man kan komma (ja, såvida inte en sådan gåva överlämnas i ren välmening och till en sann djurvän, men så brukar det nästan aldrig vara). Hur som helst - nu står geten där som sagt, alldeles ensam i en liten inhägnad.

Nallebjörnsvovven vågar absolut inte gå i närheten av geten. Ett enda och mycket snabbt försök har hon vågat sig på, tillsammans med hundkompisen Doris (som bara är rädd för svarta getter, inte ljusa), men tyvärr ledde detta enbart till att nallbjörnsvovven höll på att skrämma livet ur den stackars geten. I ren panik vrålskällde hon non-stop hur länge som helst och geten visste inte var han skulle ta vägen...
Getens existens, och framför allt doft, hindrar numera nallebjörnsvovven från allt möjligt... Hon kan bara gå vissa promenadstråk när vi är ute och går - det vill säga de vägar som inte leder ner mot havet och heden, och hon kan definitivt inte gå där vinden fört med sig getlukt. När man bor så nära heden och havet som vi gör så betyder det ungefär överallt... till och med vår egen altan och trädgård mellan varven.

Nej, såhär kan vi inte ha det - ingen av oss! Så hur bär man sig åt för att förändra?
Det sunda förnuftet säger att nallebjörnsvovven måste få konfrontera sin rädsla, helt enkelt tvingas ner till geten för en massa kul promenerande fram och tillbaka, tillsammans med supergoda belöningar såklart! Så att hon får bevisat för sig att denna vettskrämda get inte är ett dugg farlig för varken hennes egen eller resterande flockens existens. Learning by doing, så att säga. Frågan är bara hur man gör det på ett smidigt sätt med över 50 kilo vovve... Man tar henne inte under armen och går precis. Vovven är dessutom en envis vovve, som till och med totalvägrar det allra godaste godis i hela världen, om hon har bestämt sig för det.

To be continued...

På tal om något helt annat:

Sambons mor låter hälsa att kronärtskockspesto är den godaste sorten! Jag litar på det och rekommenderar således denna sort till lunchpastan...

... och sambon låter hälsa att färdigheten på surfingbädan inte riktigt var vad den en gång har varit... "Brädan var liksom hal på ett konstigt sätt", vilket troligtvis berodde på brädans ålder sa han (brädans ålder??), "och så är man ju inte så vältränad längre". "Och så väger jag nog för mycket" (nej, det var inte jag som sa det den här gången! Jag vet att du läser... ; )).