Det blev tårtkalas hos sambons mor idag på eftermiddagen, med husesyn i den nya lägenheten. Och jodå, där kommer hon alldeles säkert att trivas. Sedan följde sambons far med oss hem och drack whiskey på soliga altanen. Så ja, det blev hämtpizza till middag...Nallebjörnsvovven får alltid en promenad efter middagen, det är en väldigt invand rutin som är mycket svår att rucka på, så efter-maten-promenad blev det även idag! Dock med en liten skillnad just idag - någonting blev väldigt, väldigt tokigt...
Jag valde ett promenadstråk som jag ofta går med vovven och nästan genast fick hon upp ett spännande spår! Allt i sin ordning med andra ord. Med svansen högt i vädret och nosen släpandes i marken satte hon av i en väldig fart - ända tills det bara tog stopp! Nosen slutade spåra och nallebjörnsvovven satte sig med rumpan platt mot marken, hon tänkte minsann inte spåra mer och definitivt inte gå mer heller! Jag som trodde att hon spårat efter något kul (ja, kul i hennes värld alltså), blev väldigt paff när jag anade att hon istället blivit rädd för någonting. Men vad?? Vi var helt själva på stället men skrämda vovven ville ingenting annat än att vända om igen... Jag lockade och kallade, ömsom puffade och drog, men hon hade verkligen bestämt sig! Tänkte inte gå en millimeter åt något annat håll än hem! Så ja, vi fick helt enkelt vända om igen. Söta nallebjörnvovven stoppade svansen mellan benen och pilade på... Vad hände??
Vi kom hem i en flygande fart och nallebjörnsvovven såg ut som om hon sett ett spöke. Det gick riktigt snabbt att ta sig in genom grinden och sedan försvann hon in i hallen, där hon stod en stund och kikade ut genom fönstret - för att sedan pila upp på ovanvåningen och lägga sig i favorithörnan bredvid TV:n. Oroliga jag förstod inte någonting, såhär har hon aldrig betett sig förut, och tillsammans med sambon försökte jag hitta någon form av vettig förklaring. Vi kom i princip ingen vart alls i våra spekulationer, så sambon beslutade sig för att helt enkelt göra ett nytt försök med vår "lilla" nallebjörn.
Jo, en liten bit gick väl an - men åt ett annat håll - och som vanligt var det ju inte...
Tänk om hon ändå hade kunnat prata. Som våra andra två barn! : /
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar