18 januari 2009

Mini har kommit hem!

Men sätt er tillrätta nu, gör det bekvämt för er - för nu ska ni få höra hur det gick till när Mini skulle flytta hem...

I fredags var det så äntligen dags att bege sig till Varberg, för att äntligen få hämta hem min lilla Mini!
Sambon och jag diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra med betalningen, rent praktiskt liksom - postväxel från banken, betala med kortet eller helt enkelt plocka ut rena cash? Ja, vad var enklast och bäst egentligen? Vi bestämde oss slutligen för att använda kortet, smidigt och bra ju.
Ja, så skulle köpesumman förstås föras över till kortkontot också, men det var ju en baggis, något som faktiskt kunde göras på väg till Varberg eftersom vi har "telesvar" och kan göra alla möjliga bankaffärer via telefon. Fast egentligen hade man ju kunnat fixa den där överföringen hemma först, innan avfärd, via datorn, men va fasen... "äh, vi fixar det via telefon på vägen upp"! Jo, det var så vi resonerade. .

Så var vi äntligen på väg, och jag halade så småningom fram mobiltelefonen för att fixa den där nödvändiga pengaöverföringen... Och vad händer?
"Beloppet är för stort och ryms inte inom bla bla bla...", säger den väldigt trevliga telerösten. Jag tänker att det där naturligtvis inte är något problem för oss, självklart kan ju det stora beloppet delas upp på ett antal mindre! Så det gör jag såklart - jag delar upp och börjar med att föra över 20 000. Det går jättebra, förstås, men när jag ska göra samma sak igen så blir det bara tvärstopp. Den nu inte fullt så trevliga telerösten meddelar plötsligt att det inte går att föra över mer pengar... Va?? Varför då?
Nåja, för oss är inte heller det något större problem - för jag tänker att det ju bara är att ringa upp bankkontoret hemma i Grannstaden och be en riktig människa hjälpa till, om nu inte den otrevliga telerösten har lust längre. Så det gör jag. Ringer bankkontoret alltså.
"Ja, jag är hemskt ledsen...", säger herr Banktjänsteman, "... men vi har tyvärr lite datakrångel här idag, och jag kan faktiskt inte göra någonting alls för tillfället..." Ojsan. Men, hur löser vi det här nu då?!

Paniken började sannerligen sprida sig där i bilen, och sambon och jag närmade oss Varberg i ganska rask takt... Fasen! Hur fasen skulle vi lösa det här nu då?
Vilken tur att jag plötsligt kom att tänka på älsklingsbarnen där hemma! Vilken himla tur att vi har kloka och hjälpsamma barn! Naturligtvis skulle vi ringa hem och på telefon lotsa ett av barnen genom en pengaöverföring via datorn!!
Sagt och gjort - älsklingstjejen tog emot mina sakliga instruktioner och allt gick hur bra som helst! Åååå, vilken lättnad... jamen, nu var det ju bara att köra på förstås - "mot Varberg!" hojtade sambon och jag med ens, och allt var frid och fröjd! Ja, ända tills vi kom fram och skulle betala, vill säga...

"Avvisat kort", sa kortterminalen när bilförsäljerskan drog mitt alltid så villiga Master Card. Va?? Varför då?
Och fröken Bilförsäljerskan tittade plötsligt väldigt konstigt på sambon och mig, verkade undra om det fanns täckning på kontot överhuvudtaget och frågade faktiskt rent ut om vi hade någon form av spärr på kortet... ja, om vi hade någon gräns från bankens sida, på hur mycket pengar vi fick spendera på en dag... Vad jag tänkte just då ska jag nog låta vara osagt. För jag bet mig i tungan och sa faktiskt ingenting, frågan var just då bara hur fasen vi skulle lösa det där...
Kortet drogs igen, sambons kort drogs också och båda korten drogs igen - men den jäkla kortterminalen envisades med att ge oss samma hemska besked. Ideligen.

Så kom någon av oss på den briljanta idén att prova med en lite mindre summa först - för kanske, kanske skulle det funka då? Och vet ni vad - det gjorde det!
Ett antal småsummedragningar senare var Mini faktiskt betald och jag rullade ut ur bilhallen så snabbt jag bara kunde. Glad över att äntligen få avsluta affären! Glad över att äntligen få slippa den ganska otrevliga bilförsäljerskan... Och ohyggligt glad över att äntligen få köra hem skönheten!

Varsågod Monika! (och alla ni andra som tittar in hit... ni är ju faktiskt några stycken...) Här är vrålåket!! Visst är hon fiiin?

7 kommentarer:

  1. hahaha, stackare. Vilken pärs, man blir ju helt svettig. Härligt att det löste sig och grattis till vrålåket:))Kör försiktigt.

    SvaraRadera
  2. Tack tack Monika... Jo, det var en pärs jag sent ska glömma, och som jag helst inte vill vára med om fler gånger!

    SvaraRadera
  3. Får man några bilder på vrålåket? Hur har det gått med försälningen av den andra bilen?
    Ha det gott:))

    SvaraRadera
  4. Monika: Vi håller alla tummar vi har just nu, för att gamla Porris snart ska lämna garageuppfarten!
    Här har just varit en nybliven körkortstagare, tillsammans med sin pappa... jo, de fick väl fundera en liten stund och så skulle de visst kolla på en tråkig Saab också... men grabben var verkligen på hugget!!
    Hoppas, hoppas...

    SvaraRadera
  5. WoW vilket vrål åk:))Den ser verkligen "kaxig" ut. Hur många "kusar" har den under motorn? Handen på hjärtat, jag själv höll på att köpa en sådan och i sista minuten gick jag och köpte mig något annat. Jag tycker att dom är såååå, tuffa.
    Jag håller tummarna att "porrisen" blir såld. Jag är ju ny här på "bloggandet" varför kallas den för "porris"?

    SvaraRadera
  6. Snygg, en sådan skulle jag också kunna tänka mig... om jag inte hade så många barn. Det kan bli lite jobbigt att behöva köra två omgångar vart man än ska! Kör försiktigt (den ser inte så krocksäker ut)!

    SvaraRadera
  7. Monika: 116 hästar!
    Porris har fått sitt namn på grund av sin porrigt röda klädsel... (vilken jag för övrigt INTE valde själv!)

    Lilla stora jag: Nej, det är väl ingen bil för en storfamilj precis... men relativt krocksäker ska den tydligen vara ändå, trots den lilla storleken! (så krocksäker nu en bil kan vara överhuvudtaget, vill säga)
    Fast oavsett vilket - SNYGG är den!

    SvaraRadera