24 januari 2009

Återhämtning

Idag är kroppen matt.
Jag återhämtar mig.
För igår kunde det ha slutat precis hur som helst.
Tror jag.
Det var verkligen så det kändes.

I väntan på att älsklingstjejens skoldag skulle ta slut, och i väntan på att jag skulle hämta upp henne, så stegade jag in på ICA. Tänkte att jag kunde hinna med att handla middagsmat till kvällen. Fast eftersom det kändes en aning konstigt i magen så tog jag lite senare ett nytt beslut; nä, jag skulle nog inte handla alls förresten... skulle nog bara ta mig ut ur butiken så snabbt jag kunde... vilket jag förstås gjorde.
Så jag satte mig i bilen igen, började köra mot dotterns skola och tänkte att jag får väl sitta där utanför en stund istället, och filosofera eller nå´t. Och i magen kändes det... konstigt, på något sätt.

Jag hade väl kört ett par minuter när jag kom fram till första rödljuset.
Av någon anledning kändes mina ben konstiga på något sätt, som att de tappade kraft... och plötsligt började jag kallsvettas. Jag tänkte "jaha, då var det klippt - nu har jag väl drabbats av vinterns eländiga kräksjuka", och jag misstänkte att jag vilken sekund som helst skulle börja kaskadkräkas. "Fasen, fasen, fasen, var fasen ska jag stanna och göra det då?", var min nästa tanke. Ja, man tänker väl konstigt när kroppen inte funkar riktigt som den ska... för illamående var egentligen inte alls vad jag kände!

När jag kom fram till andra rödljuset hade mina ben börjat skaka, armarna hade tappat kraft och de kändes som två tomma skinnpåsar bara. Muskulös fick plötsligt en helt annan innebörd...
En kort stund senare svängde jag in på vägen där älsklingstjejens skola är belägen, och jag tänkte att jag snart inte klarade av att köra bil överhuvudtaget längre, för nu hade även en tryckande känsla över magen smugit sig på...
Samtidigt som jag helt mekaniskt styrde in bilen i en ledig parkeringsficka, en bit neråt gatan, kämpade jag med att lossa bilbältet, i ett försök att minska trycket över magen. Men det blev liksom inte bättre. Inte alls.

Mina kraftlösa armar, ben och händer tvingades så till en sista ansträngning - jag slog av tändningen, fällde ner förarsätets ryggstöd, öppnade bildörren på vid gavel och sparkade av mig stövlarna - och sedan gav jag bara efter.
Kallsvetten forsade så att jag var blöt i hela ansiktet, trycket över magen var så starkt att jag verkligen inte visste vad jag skulle ta mig till - jag ömsom vred mig, ömsom sträckte ut mig - och jag önskade innerligt att någon skulle se att jag låg där, att jag behövde hjälp... men ingen såg och ingen kom.
Och min egen mobiltelefon behövde laddas...

När jag såg att en yngre tjej kom gående mot min bil tänkte jag att jag måste försöka sätta mig upp, måste försöka påkalla hennes uppmärksamhet, måste försöka få hjälp av någon... Men tyvärr lyckades ingenting av det.
Min kropp orkade ingenting, kunde ingenting. Jag bara låg där.
Som en ensam och övergiven daggmask på torr asfalt, eller nå´t.

Så fick jag plötsligt en skymt av vad klockan var, och insåg att älsklingstjejen skulle komma skuttandes ut från skolan när som helst. Då skulle hon förstås titta efter mig, leta efter bilen och undra varför jag inte var där - som bestämt.
Jag insåg att jag, där och då, i mitt bedrövliga tillstånd faktiskt skulle behöva resa mig upp, dra igen bildörren, starta bilen och köra fram till skolbyggnaden. Det fanns helt enkelt inga alternativ, så det var vad jag gjorde.
På något sätt styrde jag återigen in i en ledig parkeringsficka, slog av motorn och rasade ihop i en liten hög... Kallsvetten hade nu övergått till frossbrytningar, jag frös så att jag skakade.

Och så kom hon - älsklingstjejen - äntligen! Min stora, fina, kloka tjej! Jag hade velat gråta och skrika på samma gång, hade velat slänga upp bildörren och be henne om hjälp omgående, men det gjorde jag inte. Jag kunde inte. Lyckades bara krafsa lite lätt på bilfönstret.
Älsklingstjejen öppnade dörren på passagerarsidan och det första hon gjorde var att skratta till lite grann. "Men mamma - varför ligger du ?!", småfnissade hon fram.
Sedan såg hon min bleka ansiktsfärg och mina matta, rödsprängda ögon. Hon märkte hur jag liksom flåsade och naturligtvis förstod hon att allt inte var som det skulle. Inte alls.
Jag lyckades flåsa fram att älsklingstjejen skulle ringa sambon, vilket hon gjorde i rödaste rappet. Och sedan bara fortsatte hon att göra; hon kände på min panna och på mina iskalla händer, startade bilen och vred upp värmen och sprang tillbaka in på skolan efter ett glas vatten, sin mentor och skolsköterskan... Ja, vilken pärla hon är!

Och så kom sambon, som hade kört i hundrafemtio knyck på motorvägen... och som tänkte att vi nu skulle åka vidare i ilfart - mot akuten...
Fast trycket över magen gav med sig... och sakta men säkert "återvände" jag... och jag ville bara hem.
På något vis kom vi hem. Och jag somnade som en stock på sängen.
Så ringde mamma - och vettskrämda pappa via mamma... och sambomamman som erbjöd extranyckel till lägenheten, om jag någon gång skulle behöva, av någon anledning...
Sambon frågade tusen gånger hur jag kände mig, älsklingstjejen kramade och klappade och satte ord på sin chockartade upplevelse och fina älsklingskillen erbjöd sig att laga till en mugg honungsvatten...
Vilka fina och omtänksamma människor jag har omkring mig!

Idag är en annan dag.
En ny dag.
Mamma har ringt, kollat av hur det är och hur jag mår... och sambopappan och svägerskan har ringt, kollat av hur det är och hur jag mår... de har allihop frågat och undrat, liksom sambon och älsklingsbarnen och omtänksamma älsklingsbarnkompisar...
Och jag har svarat. Och undrat jag också...
Vad var det som hände?

Ja, jag är lyckligt lottad!
Trots allt.
Tacksam.

2 kommentarer:

  1. Det lät väldigt dramatiskt. Hoppas du är bättre nu, så det inte kommer igen. Var glad att du har så många runt om dej som ställer upp på dej. Många kramar.

    SvaraRadera
  2. Anonym: Jag är väääldigt glad och tacksam för alla fina människor jag har omkring mig! Tack för din omtanke också!
    Men jo, det var väldigt dramatiskt... jag vill aldrig uppleva det igen och hoppas att jag slipper. Tack och lov mår jag bättre nu!

    SvaraRadera