16 mars 2009

Älskade barn!

När jag blev mamma, till älsklingstjejen och till älsklingskillen, lovade jag dem båda två att jag skulle göra allt vad jag kunde för att skydda dem från farligheter. Jag lovade att finnas för dem - i medgångar och motgångar, i vått och torrt - lovade att stötta och peppa och aldrig någonsin svika. Åtminstone aldrig medvetet och avsiktligt.
De där löftena gäller förstås fortfarande. De är evighetslöften som jag tänker stå fast vid så länge jag lever och får finnas hos dem! För jag älskar mina älsklingsbarn - innerligt, gränslöst, villkorslöst, bottenlöst och hejdlöst!

Men... med förnuftet förstår jag ju att jag inte alltid kan finnas vid deras sida... kan inte skydda dem från allt som är farligt, obehagligt och riskfyllt - och bör förstås inte heller. För även älsklingsbarn måste få sina törnar, måste få sina kanter slipade, lära av sina misstag, prova sina vingar och testa både egna och andras gränser. Förstås. Det är också en kärleksfull handling, att låta dem forma sina egna jag! Att få försöka och misslyckas, sedan försöka igen och förhoppningsvis lyckas - på egen hand - det bidrar till en inre säkerhet, till "skinn på näsan" och en envishet som kan vara bra till mycket!
Älskade älsklingsbarn måste få egna erfarenheter naturligtvis, måste få packa sina "ryggsäckar" på egen hand, och få känna av livets ständiga berg-och-dalbana...

Fast ibland är det så svårt att stå bredvid. Vissa gånger är det ännu svårare.
Att se ett älskat barn må dåligt, att låta ett älskat älsklingsbarn nudda en känslomässig botten av oro, rädsla och obehag - det gör ont. Så ont att jag skulle kunna göra mig olycklig för resten av livet om jag bara lyssnade till vad känslorna säger...
Förnuftet säger naturligtvis något annat. Något mer. Och jag lyssnar.

Älsklingstjejen är mitt i händelsernas centrum. Mitt i någonting som hon kommer att minnas för resten av sitt liv. Jag finns vid hennes sida, följer med henne så långt det bara går, håller henne i handen så länge det känns bekvämt för henne, lyssnar, stöttar, peppar... för att jag vill. För att hon vill.
För att jag älskar henne så.

5 kommentarer:

  1. Vilken underbar mamma och människa du ÄR! Inte bara för att du gör det du skriver om, men för att du sätter det på pränt. Det kan komma att betyda otroligt mycket för dina barn, att läsa detta när de känner att de behöver det.. åh, jag får tårar i ögonen..

    Och tack rara du:-) Tesstamentet kommer att vikas ihop, men i min värld är konceptet pånyttfödelse inte ett helt okänt begrepp;-)

    SvaraRadera
  2. Åh mitt modershjärta sväller!Jag har funderat och kommit fram till att det finns inget som är så stort och glädjefullt som att få vara priviligerad,att få sina barn, men jag är övertygad om att det finns inget heller som kan vara så smärtsamt.
    Precis som du skriver man gör ju allt och mer därtill bara dom inte lider. Ändå vet vi ju att livet har ingen pardon!
    Själv är jag curlingföräldre och jag är övertygad om att det gör mer skada en nytta. Hur i hela friden ska dom lära sig om man är där hela tiden???
    Du är fantastisk. Tänker på er
    Kram

    SvaraRadera
  3. Naturligtvis skickar jag MASSOR av styrka till henne, och till resten av familjen. Fy, jag kan komma ihåg alla jobbiga stunder jag hade i den åldern. *kramar*

    SvaraRadera
  4. Chrissan: Tack... eller vad man säger... för ett klokt inlägg måste väl vara författat av en klok person? ; )
    (och tack för att du tittade in förresten! Välkommen tillbaka!)

    Tesstamente: Tack för dina fina rader, du är en underbar människa du också!!
    Och som jag sa inne hos dig - nu väntar jag bara på pånyttfödelsen... KRAM!

    Monika: Så sant, så sant... Och du är också fantastisk! Kram tillbaka!

    Ego: Tackar för styrka till oss alla, och till älsklingstjejen framför allt! (har du läst tidningen de senaste dagarna, om en 15-årig flicka och en fotograferande man..? Det är där vi är just nu).
    Massor av kramar tillbaka, från oss alla till er alla!

    SvaraRadera