Mmmm... som i midsommar!

Så har även midsommarhelgen nått sin ände. Det blev en härlig midsommarafton i goda och glada vänners sällskap!
Men vi tar väl det från början...

Midsommarafton började som vanligt redan kvällen innan. Det är då, fram på kvällskvisten, som vi brukar ge oss ut för att plocka blommor. Det är en mysig förberedelse, faktiskt oavsett om det regnar eller ej, och så har kvällen-före sett ut för mig så länge jag kan minnas. För mig hör det helt enkelt till bara, att plocka blommor till kransar och buketter kvällen innan, så det är alltid åtminstone jag som ger mig iväg. För övriga familjemedlemmar varierar det lite från år till år.

Det här året fick jag ge mig iväg på egen hand - älsklingstjejen jobbade och sambon hade fullt upp med att rigga partytälten här hemma i trädgården! Och vad älsklingskillen beträffar så är han i ärlighetens namn inte särskilt blomsterintresserad... Men det gjorde ingenting alls, det var lika mysigt och traditionsenligt i alla fall. Jag hade tur och hittade massvis med prästkragar! Blåklinten hittade jag hos pärebonnen G. Och när älsklingstjejen kom hem hade hon hela cykelkorgen full med vackra blomster, så det blev en hel del fägring här hemma till sist - och dottern och extrabarnet kunde binda sig varsin vacker midsommarkrans!

Så kom efterlängtade midsommaraftons morgon! Vid lunchtid anlände A med pojkvännen M, barnen och vovven. Tillsammans packade vi picknickkorgen med ät- och drickbara godsaker och så gav vi oss av till vackra ängen, där hela byn samlas kring midsommarstången till toner av dragspel och fiol. Midsommarstången pyntades och restes i vanlig ordning och efter den obligatoriska applåden startade dansen. Små grodor hoppade runt stången, räven raskade över isen (på midsommarafton??!!) och alla gick de runt kring ett enebärssnår - precis som det ska vara, enligt alla de där traditionella visorna. Lottstånden sålde lotter så det stod härliga till, barnen gjorde av med fickpengarna på glass och solen lyste och värmde!

Ängen var proppfull med folk när vi packade upp de medhavda godsakerna ur picknickkorgen. L, maken N och lillgrabben hittade fram till oss i folkhavet och kompletterade med ännu mera gott - och så kunde vårt gemensamma midsommarfirande starta på allvar! Vi njöt tillsammans både länge och väl, innan vi packade ihop och drog oss hemåt för A:s väl valda "lek-ess", som hon drog fram ur rockärmen! Sedan blev det gemensam potatisskrubbning på en solig veranda innan vi dukade långbordet med den efterlängtade sillen, pärorna, nubben och jordgubbarna! Tänk att det smakar lika gott vartenda år!

En trevlig, glad och avslappnad kväll fick vi tillsammans. Åtminstone vi människor... Nallebjörnsvovven däremot hade ett fasligt sjå att hålla sin lille beundrare på behörigt avstånd från bakdelen. Vi hjälpte henne så gott vi kunde, men som den envisa och outtröttliga terrier han är så gav han inte upp i första taget... A och M valde till slut att bryta upp, och låta vovvarna få ta paus ifrån varandra. Nallebjörnsvovven somnade som en stock här hemma, precis som den lille beundraren gjorde på sitt håll... Vi andra fortsatte kvällen en stund till, och njöt i fulla drag av L & N:s sötnos till son! Han är ett charmtroll av högsta rang och har förmågan att fullkomligt smääälta våra hjärtan!

Och så blev då huset tomt på gäster till slut. Trodde vi...

Sambon och jag stod i köket och plockade med disk och annat, tänkte att vi ville få ordning på det lilla stök som fanns innan läggdags, när de något överförfriskade grannarna plötsligt fick för sig att de ville ha lite sällskap. Ja, vad säger man när de traskar in med ett par flaskor i händerna - bara sådär? Det är klart att man kan be dem gå hem igen, men de var på gott humör och sambon och jag är goda grannar, så vi erbjöd både sittplats och en kaffeslurk! Några drinkar var vi dock inte särskilt intresserade av... Kaffe bjöds som sagt, och en liten vetefläta hade vi också minsann, och grannparet slappnade verkligen av och kände sig som hemma. Jag och sambon tittade lite förvånat på varann, försökte grimasera bort skratten som ville bubbla fram och undrade vad den här visiten egentligen gick ut på... Där satt hon, med dimmig blick, och pladdrade på om än det ena och än det andra här i livet och vardagen - och där satt han, halvsovande och med minst lika dimmig blick. Ibland gav han lite ljud ifrån sig och sa något fullständigt obegripligt, som vi inte alls visste vad vi skulle svara på... Vi nickade mest och försökte se glada och förstående ut (undrar om det var rätt?). Så plötsligt grep han tag i sin flaska, tog sikte på hallen och dörren, och gav sig av hemåt i en flygande fart! Kvar satt hon, tills hon hade pratat klart, och sedan var även hon borta. Sambon och jag förundrades - minst sagt - och skrattade gott.