En händelserik dag, det får man nog säga

Förmiddagen flöt på som vanligt på jobbet, eller nästan som vanligt - för det är förhållandevis lugnt hos kuratorn (ja, hos mig alltså) fortfarande. Ingen anstormning såhär i början på terminen, vilket ju får anses vara ett gott tecken!

Just för tillfället är det relativa lugnet mer än välkommet eftersom jag har en del övriga "måsten" att ta itu med. Samarbete med en skola ska avslutas helt och hållet, och samarbete med en annan skola ska påbörjas - allt medan min ordinarie tjänst på "hemskolan" förstås löper på som vanligt.
Ett annat "måste" är att jag nu byter arbetsrum. Igen. Med allt vad det innebär. Nu är det tredje gången gillt, under loppet av två och ett halvt år, men nu är det definitivt färdigflyttat! Det är jag helt säker på.

Och just det här "måstet" är ett riktigt roligt "måste"! Idag har jag fått världens snyggaste möbelleverans och kunnat leka inredningsarkitekt under en stor del av dagen. Den trista baksidan är allt kånkande på grejer... fram och tillbaka mellan byggnader, upp och ner för trappor, och hela tiden bärandes på tunga och otympliga prylar... Fast jag försökte tänka på det hela som välbehövlig konditionsträning och effektiv styrketräning, och då kändes det genast en aning bättre! (slugt va?)

Vem vet - kanske jag får för mig att bjussa på en bild när det vackraste kuratorsrummet on earth är färdiginrett..? Vi får väl se. (bokstavligen)

Ja, så stod jag därinne i mitt nya fräscha arbetsrum med skyhögt i tak och plockade med sakerna, sorterade bland papperna... och just då ringde telefonen. Ett par korta signaler. Jag hann inte svara men kände instinktivt att jag nog borde ringa upp - vilket jag förstås gjorde. I andra änden av luren svarade en kvinna, vars röst jag kände igen mycket väl! Det var Islandsmamman, som för övrigt arbetar som lärare på älsklingskillens skola. "Jag har din son här hemma hos mig", sa hon. "Han sitter i mitt kök".

Jaha, där ser man. Men..? Och..?

Det visade sig att älsklingskillen hade missat att ta sin skolväska med sig när han hoppade ur min bil i morse. Skolväskan hade alltså, helt utan min vetskap, varit på min skola hela dagen och inte på älsklingskillens. Och det var ju inte så bra, eftersom han i väskan hade både husnyckel och mobiltelefon... Fast allt det där kom älsklingskillen inte på förrän han hade slutat skolan för dagen och gått hela vägen hem. Och när han skulle låsa upp ytterdörren här hemma kom han på att han inte hade någon väska med sig... så han suckade lite och insåg snabbt att han faktiskt var tvungen att vända om och gå tillbaka till skolan - jo för annars skulle han ju inte kunna komma in...

Halvvägs tillbaka till skolan kom han på att han nog inte hade haft någon skolväska på hela dagen, att han kanske inte hade fått den med sig när han hoppade ur min bil... så vad göra nu då?? Ja, tack och lov är han ingen handfallen grabb! Eftersom han hade tur och mötte Islandsmamman utanför byns ICA-butik så passade han helt enkelt på att fråga henne om han kunde få hänga med henne hem, så att han kunde ringa till mig på jobbet och tala om att han inte kunde komma in...

Ja, och på den vägen var det liksom!

Ja, där ser man.

Som det kan bli.

Vardagslunk, rutin och tristess..?

Nä, det händer ju saker hela tiden!