Avslutar ledigheten... och tänker tillbaka...

Ingenting varar för evigt, inte ens påskhelger. Fast det är ju tur det egentligen, för om påsken hade varat för evigt så hade man ju blivit fasligt trött på den. Och det hade till exempel aldrig blivit midsommar, och det vill man ju att det ska bli.

En skön ledighet har det varit i alla fall, med mycket mat och lagom många snapsar i trevligt sällskap!
På långfredagen blev det traditionsenlig påskbuffé - ägg och sill, paté och lax, anjovispaj och annan paj, rädisor och kex och ostar och hembakat bröd, köttbullar och prinskorvar, räkor och heta kräftstjärtar i aioli... och öl och påskmust och snaps! Gott! Alltihop. Det blev en mysig kväll tillsammans med familjen och extrabarnet, som sovit över och gärna stannade en dag till. Ingen lidelsefull långfredag hos oss alltså.

Så blev det påskafton, en solig och varm dag som för älsklingsbarnens och nallebjörnsvovvens del inleddes med påskäggsjakt i trädgården. Precis som det brukar vara på påskafton! Det är mysigt att se dem springa runt i pyjamas och nattlinne och leta bakom träd och buskar, i grillen, i postlådan och sedan bakom träd och buskar igen... Sambon och jag springer i skytteltrafik mellan fönsterna och ytterdörren, följer deras letande och fnissar lite. Till slut sänker sig dock lugnet, när tre färgglada och välfyllda påskägg har hittats och öppnats och munnarna har fått fullt upp med att tugga i sig av allt det goda...
På påskaftonskvällen åkte vi till Ego med familj, för knytkalas tillsammans med delar av släkten. Efter förrätten, som bestod av ägg och sill och räkor och lax och bröd och öl och snaps... serverades lammstek med fantastiskt god potatisgratäng, vårfräsch sallad och svartvinbärsgelé. Till det; rött vin i glasen. Vi åt så att magarna stod rakt ut, men hade tack och lov lite plats över för desserten också; tobleronefondue med färsk frukt, marshmallows och vaniljrån! Gott som tusan! Ja, det blev en trevlig kväll med med många go´a skratt. Och påskharen kom minsann och värpte igen - fler färgglada, välfyllda ägg till barnen alltså!

Så blev det påskdagen - och mammas 61-års dag! Hipp, hipp hurraaaa!!!

Jubilaren bjöd på god mat förstås; förrättsmacka med ägg och krabbstuvning, sedan mammas egen "lax-i-ugn" med saffransås, grönsallad och potatis. Vitt vin i glasen. Avslutningsvis serverades en dessertbuffé bestående av glass, fruktsallad, godis, kakor och tårta... Behöver jag ens nämna att magarna blev rejält mätta även denna dag..?

Vi fick ännu en trevlig kväll, med mycket prat och skratt och nostalgiskt bläddrande i fotoalbumen. Och tänka sig - påskharen kom minsann och värpte ännu fler färgglada godisägg till barnen!

...

Det kom inga påskkärringar till oss på skärtorsdagen. Det är lite konstigt tycker jag. Nuförtiden ser man nästan inga små påskkärringar alls ute i byn, de verkar bli färre och färre för varje år som går.
När jag själv var barn hann det knappt bli skärtorsdag ens, innan alla gatans ungar hade klätt ut sig och knatade fram och tillbaka genom byn med små korgar och kaffepannor... man ville vara först ut, för då var chansen stor att det kunde bli mycket godis (och kanske en och annan småpeng) i korgen. Hade man riktig tur så kunde det bli annat eftertraktat också.

Jag minns särskilt ett år, jag kan väl ha varit 5-6 år gammal kanske. I vanlig ordning gick jag och syster yster påskkärring tillsammans med vår gemensamma bästis Ninni. Vi hade varit ute i god tid och fått massor av fint i våra små korgar och snart var det dags att ta sig hem. Det var jag glad för, för vid det laget var jag så förbaskat kissnödig att jag knappt visste var jag skulle bli av... Vi skulle bara gå till ett hus till, bestämde vi. Och i det här fallet var "vi" detsamma som syster yster och Ninni. Jag bad (nästan på mina bara knän) att vi skulle ta en liten, liten paus först - innan vi knackade på i det där sista huset - bara så att jag kunde springa hem och kissa först, men se det tyckte "vi" var onödigt. Väldigt onödigt. "Spring du hem om du är kissig", sa syster yster med lite halvtuff stil, "vi kan gå själva jag och Ninni". Ja, det var ju ett alternativ förstås men absolut inget som jag kunde gå med på! För tänk om jag missade någonting!

Så jag fortsatte knipa igen så gott jag kunde och vi hann väl nästan fram till det där sista huset när... ja, när det inte gick längre. Varmt, skönt kiss sipprade ner för mina stackars påskkärringsben. Sedan blev det kallt, obehagligt, pinsamt, ledsamt... och jag hade naturligtvis inget annat val än att springa hem. Detta medan syster yster och Ninni såklart fortsatte på egen hand. "Skynda dig hem och byta kläder!" ropade syster yster efter mig, "så kan du komma ut igen sen ju!" Och jag sprang hemåt i mina blöta kalasbyxor (de där grovstickade strumpbyxorna ni vet, som man hade som barn på 70-talet). Naturligtvis hann jag inte få av mig mina kissiga påskkärringskläder, bli avduschad av min ömma moder samt byta om till nya, torra påskkärringskläder - innan syster yster och Ninni hade hunnit beta av det där sista huset, den skumma tant Ellentins hus. I just det där huset, just det där året fick man tydligen det bästa av allt - en färgglad liten kanariefågel, till vis del gjord av riktiga fjädrar och i naturlig storlek! Medan syster yster och Ninni stolt visade upp sina små fåglar steg tårarna i mina avundsjuka påskkärringsögon... ååååhhhh, jädrans pisselände - jag ville också ha en sådan! Syster yster var ganska snabb med att meddela att det tyvärr inte kunde gå att ordna, eftersom den skumma tant Ellentin hade sagt att just dessa två fåglar var hennes enda. Hon sa det med en viss triumf i rösten, det gjorde hon, men när hon såg in i lilla lillsyrrans ögon - som för tillfället höll på att svämma över - så mjuknade hon. "Men du, vi kan ha min tillsammans".

Ja, jo, det är minsann hon och jag. I vått och torrt och när det väl gäller.